Lösningen på alla livets problem

Nu är jag tillbaka från skogen. Och vet ni vad? Mitt i skogen hittade jag lösningen. Se bara så enkelt det kan vara.


Une solution très simple.

Här är listan med saker jag ska komma ihåg just nu:
Lita på Hjördis, babysteps i rätt riktning leder till gott i stort. Till slut.
Lev livet leende.
Det enda nikotinet gör, är att få hjärnan att vilja ha mera nikotin.

Jag är som en gratis twitterversion av en billig självhjälpsbok, tycker ni inte?

/P

Ett steg närmare

Nu hände det en bra grej, inte så bra som jag hade hoppats, men ändå bra. Den där saken som jag inte skulle ropa hej innan jag var över bäcken tidigare i bloggen. Jag fortsätter att inte ropa hej, men nu är jag åtminstone halvvägs över bäcken. Och nej, det är varken jobb eller romans, men jag säger inget mer just nu.
Sedan kan jag – så att ni inte dör av cliff hanger-spänning – meddela att jag kommer att berätta. En vecker dag. Eller mulen.

/P

Två personer som inte borde dyka upp, dyker upp och börjar fnittra

Jag drömde att Magnus E och Carina kom och hälsade på mig. Det säger förstås inte er någonting, så låt mig ge mig på en analogi.
Tänk dig att Jodie Fosters lillasysters pojkvän och den enda tjej du aldrig pratade med från dramakursen 1998, som aldrig träffat Jodie Fosters lillasysters pojkvän, plötsligt dök upp vid dörren och ville att du bjöd på våfflor. Eller att randomkillen du förlorade mot i schack på torget i Prag på tågluffen 1995 och tjejen som du var förälskad i vid millennieskiftet, förutom att det var hennes bästis lillasyster, dök upp vid dörren och ville sälja blåbärsmuffins. Typ så.
Vad fan gjorde de i min dröm??

Nästan direkt de kommit lade de sig på sängen och började fnittra. Så det fanns helt klart definitivt tveklöst ofrånkomligen något sexuellt över det hela. Kanske lider jag brist på något. Kanske skulle dessa två personer bara rensas ut ur systemet. Jag vet inte.

/P

Ström av mer eller mindre medvetande

Fredag natt. Tänker på Lisa. Inte roligt. Fin tjej. Saknar. Sova eller träffa Marcus? Jag vet inte. Korta meningar. Sista helgen med rökning. Kanske borde göra något. Jag en ungdom. Borde vara vuxen. Ska vara med famlijen imorgon. Roligt men inte spännande. Behöver spännande. Blir omotiverad annars. Vad går livet ut på? Stor fråga. Barn? Trivas? Se det fina i varje dag? Bli något? Överleva? HItta gud? (verkar osannolikt.) Göra det man trivs med? Förmodligen. Vad är det? Bara plantera kakutsar? Blir enfomigt. Vara sig själv? Roligt varannan dag. Vara någon annan? Går inte. Jag är jag. Skriva blogg? Förlösande men inget mål. Tänka? Jo tack, ofrånkomligt. Klockan är elva. Jag har tråkigt. Jag gör något. Tack och hej.

/P

En del sagofigurer är mer verkliga än andra, låt mig förklara

Neeeeeeeeeeeeeej!
(Ett versalt n följt av fjorton gemena e:n, ett j och ett utropstecken. Därefter en parentes där denna konstiga stavning förklaras. Normalt kan det svenska språket bara i extrema undantagsfall innehålla ord med fler än två vokaler av samma sort i rad. Detta gäller inte i talspråk eller mera informella sammanhang när man vill uttrycka en stark känsloreaktion. Så är fallet här.)
Efter en liten, ganska onödig, cliff hanger återkommer vi till huvudspåret.
Jag är redo att gå till jobbet. Men klockan är kvart i ett på natten, tunnelbanan slutar gå vilken minut som helst och på kontoret kommer förmodligen ingen att vara kvar. Kanske, kanske sitter någon av de inbitna gamersarna (ordet kommer nog i Saol först 2011) kvar i spelrummet och tragglar våldsamma shot-em-up:s eller något avancerat strategispel, men chansen är liten.
Och går man till jobbet nu, kommer man garanterat att vilja gå hem vid tiotiden på morgonen. Det skulle kunna ses som besynnerligt.
Vad hände? Jo, förstås det som inte får hända. Jag gick och lade mig för tidigt. Klockan var fem i elva och jag var Trötter, den söta killen som gäspar mycket i Snövit. Jag satsar, allt på ett kort, tänkte jag, borstade tänderna, tvättade bort sminket (nä, det gjorde jag inte, jag hade inget på mig. Ljug.) och gosade ner mig under täcket och somnade.
Jag hade tre öl i kroppen och ett sömnunderskott på kanske fem sex timmar ackumulerat under veckan, var mätt och belåten efter en väldigt trevligt middag med en kompis jag inte sett på ett tag, så jag tänkte, bära eller brista, godnatt Per.
Men nej, det gick inte vägen, efter en timme och trettiofem minuter var det morgon. Klockan 00.30, världens sämsta tid att vakna.
När jag vaknar, ja, då ni, är jag pigg. Detta gäller alltid. Gissar att det är läsa bok som gäller nu. Läsa bok och hålla tummarna. Läsa bok, hålla tummarna och hoppas hoppas. Läsa bok, hålla tummarna och hoppas hoppas på John Blund, en annan mysig sagofigur.

/P

Ungdom ut ut!

Jag minns tydligt övergången mellan barndom och pubertet. Kroppsligt var det väl inte någon jättedeal även om det i mitt fall inträffade lite för tidigt. Men mentalt. Vad skulle man gör med alla leksakerna, alla samlingarna?
På något vis visste man med sig att det var pinsamt att ha en vägg med tändsticksaskar, två bokhyllor med modellflygplan, en flyttlåda diskade snusdoselock, en trumpetväska full med klistermärken, runt trettio bildäck ute på taket till förrådet på gården, tre fyra kabelvindor i megaformat, fyra pärmar frimärken föreställande tåg, sex lådor spelkulor och ett rullager från Svenska kullagerfabriken i tiokilosklassen.
Man visste att det var förbjudet, men man kunde inte se att man själv, så att säga automatiskt, skulle släppa de här obetydliga föremålen, till fördel för annat som var mera spännande. Flickor, tafatta ungdomslekar, fumliga partaj i parken nere vid motorvägen.
Övergången vad gäller sakerna löste jag på ett finurligt sätt. Jag lät dem vara kvar hos min far, som bodde i min gamla stad. Hos min mor inredde jag tonårsrum, inte barnkammare. På så vis fick mina nya vänner bara bilden av tonåringen i mig, inte barnet.
Efter några år hade problemet löst sig av sig själv. Jag tyckte helt enkelt inte att modellflygplan var särdeles spännande längre.

Nu har jag i fem år gott och väntat på att något liknande ska ske, att jag ska växa upp, släppa intressena från en galen tjugoårstid, bara intressera mig för vuxna saker. Det har inte hänt. Det är väl som Markus Krunegård så vackert uttryckt det – ett idogt arbete att mota ungdomen ur kroppen.

För automatiskt, som vid elva, nej, det tycks det inte gå.

/P

Rörd, inte skakad, över de märkligaste ting

Så. Åter till listan över märkliga grejer som får mig att gråta.
På första plats kommer, som jag skrivit, Carolina Klüft.
Som god tvåa kommer – jepp sug på den här ... superdatorer.
Inte datorerna i sig, utan språkbruket kring dem. Petaflop, bland annat. Alltså antalet flyttalsoperationer datorerna klarar att utföra per sekund. En petaflop är 1 000 000 000 000 000 stycken. Det är ett sjukt stort tal. Med ord, tusen trillioner flyttalsoperationer. Per sekund. Den gränsen passerades i somras.
top500.org presenteras två gånger per år 500-topplistan över världens snabbaste burkar.
Åtta av världens 500 snabbaste maskiner finns i Sverige (Ryssland har lika många, Norge bara två, USA 290 – över hälften alltså – på senaste listan från november i fjol.)
Snabbast i Sverige är FRA:s nya maskin. Förstås. Men mäktigast är Umeå universitets burk, eftersom den är ett hemmabygge. Normalt köper man dem från HP eller IBM.
USA håller på att bygga en ny maskin, skriver Ny Teknik. Den ska vara på 20 petaflop och spöar således de andra femhundra datorerna tillsammans. Vad ska den göra då, undrar du kanske. Hålla koll på kärnvapen. Så klart.
Andra ord i sammanhanget som får det att tåras i ögonen på mig är "processorkärnor", "superkluster" och "klockfrekvenser".
Och nej, jag skojar inte och jag kan inte förklara det. Kanske känner jag mig hotad.
Men fortfarande är den mänskliga hjärnan snabbare. Och kommer att vara så i trettio år till, enligt vissa uppgifter.
Den som lever får se.

/P

Att-göra-lista och ingen kunskap om näringslära

Idag ska jag:
Göra fint hemma igen (45 minuter)
Sy i knappen som lossnat på jackan (25 min)
Gå på fest (420 min)

Om man räknar med att jag går och lägger mig halv tre i natt så har jag alltså 400 minuter ledigt, nästan sju timmar som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag kan inte läsa mer bok, då blir jag en förläst jävel (hör punklåten med Hörförståelse, 1980, om du hittar den), kanske kan träna en gång till den här veckan, dricka en kopp till kaffe, skriva ett till blogginlägg. Sen då? Ja, ja, det brukar ju lösa sig. Tiden har en tendens att inte stanna upp, bara för att jag har tråkigt. Den går bara långsammare, och det är nog rätt subjektivt. Typ som att det bara finns inuti min hjärna.

Igår gjorde jag slag i saken, fullföljde en dröm jag haft ett tag. Jag åt pizzasallad till middag. Bara pizzasallad. Hemgjord. Ett dygn i kylen indränkt i lite för dyr olivolja och lika delar vitvinsvinäger. Det blev nästan lika gott som jag hade tänkt mig. Men det är svårt att riva vitkålsstrimlorna lika tunna som på pizzerian om man inte har maskin, så det var ganska krångligt att få i sig.

/P

En ny bra läsare och ändå kan jag inte somna

Sömnproblemen håller på att äta upp mig levande. Så fort jag har fått dygnsrytmen under kontroll slår det till. Tre fyra dagar av konstant trötthet på dagen, total pigghet på natten. I natt somnade jag runt halv fem. Gjorde alla rätt, tränade inte för sent, gjorde inget upphetsande på kvällen, åt och drack på rätt tider, var trött. Ändå kunde jag inte somna.
Jag kan leva med det, just nu funkar det med jobbet att komma lite sent och vara lite trött. Ingen blir lidande.
Men det är så lätt att deppet kommer igång när man är trött. Mycket enklare att mota mörkermonstren i grind när man är utvilad.

Men en kul grej. Igår lade jag in bloggen som fejanstatus. Glömde att jag har en jobbväninna i fejanbekantskapskretsen. Jag som brukar skriva så mycket om skit på jobbet. Nu får jag censurera ytterligare. Men hon tillhör de bra och så tyckte hon att jag var "född till bloggare". Det gjorde mig alldeles varm i själen. Dessutom visade det sig att vi delar en fäbless för allt som "gränsar till pekoral." Roligt.

/P

Välkommen till vad som mycket väl skulle kunna vara en personlighetskris som tar sig uttryck i överdriven kroppsfixering

Hej och välkommen om du är här för första gången. Jag föreslår att du går till föregående inlägg och skaffar dig en grundläggande koll. Godbitarna är väl utspridda i tid och rum.
– Vad fan dillar du om, Per?
– Tyst på dig, jag behöver ditt fulla stöd idag, inte massa nervösa kritiska kommentarer! Ok?
– Godbitar utspridda i tid och rum. Hahaha. Men okej då, jag gör som du vill.

Nu har jag tränat två dagar i rad och inloggningslösen på jobbservern är "karlalfred". Det får man förmodligen inte berätta på internet. Men det passar ju väldigt fint i mitt nya tyngdlyftarliv. Till lunch åt jag dessutom räkor, broccoli, avocado, minikeso och två sjukt grova brödbitar. Efter träningen har jag druckit dunderhonung från en pulverpåse och läst Maximal muskeltillväxt.

Jag är förmodligen inne i en personlighetskris. Men jag trivs.

/P

PS Rätt blogg-sound track är Lorentz & M. Sakarias just nu. De har releasekalas i Stockholm ikväll. Jag är inte där. DS

Ett mörkt moln på himlen kompenseras lämpligen med rosa-rött läppstift

Igår var inte en bra dag. Jag bråkade med en väninna. Ganska hårt och vi kommunicerade inte bra. Lyckades inte riktigt lösa situationen. Jag tror att vi ska göra ett nytt försök idag. Jag hoppas det, jag gillar ju henne. Allt var dumt, men det var inte om inget vi bråkade ...
Jag lägger förstås skulden på henne. Inte världens bästa upplägg för en smärtfri lösning.

Det var anledningen att jag inte fick något skrivet igår. Lyckades bara sova tre, fyra timmar och var som en manet på jobbet, slajmig och utan egen vilja. Bråket började på natten. Hon sov och jag var arg på innehållet i ett mejl.
Så första halvan bråkade jag mest med mig själv. Sånt är jag bra på.

Annars har jag roligt på jobbet nu. En hel liten publikation som ska formges och det är mycket stor layoutfrihet. Gjorde närmare sju sidor igår vilket får anses helt ok mycket. Först gjorde jag bara svart och vitt. Stora fina block med svart och vitt med rundade hörn och några små pikanta detaljer.
Sedan kom jag på att det är för mycket svart-vitt i mitt liv och gjorde rosa-rött. Det blev väldigt mycket "hej 14-åring med smileys-blogg". Som om en sminkös kletat läppstift över sidorna. Men fint.

/P

Tandvård för fattiga under överinseende av skyddsänglar

Jag är mycket förtjust i de två personer som kollar min blogg till frukost. Varje dag, före åtta. Era blobbar finns inte på statistikgrafen när jag lägger mig men när jag vaknar finns ni där. Som mina små skyddsänglar. Vi borde ju rimligen inte ha allt gemensamt med tanke på dygnsrytm. Kanske humor bryter dygnsrytmsgränserna?

Igår fick jag paniken att mamma skulle ha hittat bloggen. Det finns en teoretisk chans. Kanske inte skulle göra så mycket men ...

Nu ska jag till tandis. Har ringt och kollat, det gick att betala på faktura i efterhand.

Godmorgon,
P

Säljes

30-nåntingkille, bättre begagnad, gott bruksskick, säljes till högstbjudande. Ingår: Fett med kunskap, en portion ångest, en portion depression, en bred repertoar av aldrig sinande intressen, en rad tillkortakommanden och en helfestlig attityd. Objektet är belagt med egenpåtaget näringsförbud efter återkommande fattigdomsperioder. Objektet säljes i befintligt skick. Kan bytas mot vedkap eller annat bensindrivet, handhållet eller markstående motorredskap.

/P

Pinsamt pank och operativsystemsproblematik från yttre rymden

Hej, ledsen att jag varit lite borta, har inte glömt bort er, bara haft sinande inspiration. Helgen blev rätt ok, trots att lördagen närmast kan beskrivas som katastrof.
Mina pengar tog slut när jag betalade mina räkningar och det gjorde så ont att jag inte fixade att gå på fest. Jag hade sett fram emot fest jättemycket. Träffa lite gamla vänner. Hemmafest. Mitt bästa.
Ja ja, så kan det vara. Nu har jag lagt upp en ekonomisk plan för närmaste tiden, och den håller. Om jag snålar lite. Och igår söndag fick jag promenera och umgås med gamla vänner och ett litet barn som var festligt.

Bätsa, männsikor, itne. Jag kan inte längre skriva på maskin. Fyra, fem ord får bokstäverna i fel följd. Varje gång, hela tiden. Trodde att det hade gått över för jag har haft en sådan period tidigare, för tre, fyra år sedan. Men nej då, nu är det tillbaka. Tyder det på ett smärre systemfel i kokosnöten eller är det någon som signalerar från yttre rymden?

/P

Allt är som vanligt och det bekräftas härmed

Undra om inte en blogg är ytterligare ett sätt att avskärma sig från världen? Nu finns det absolut ingen anledning att kontakta mig för att se hur det står till. Man bara läser här. Jag jobbar, tänker, läser, blir upprörd, blir glad, blir lite ledsen, drömmer om kärlek, tränar, tar små bilder av vardagsföremål, tittar på dataskärm, tröstshoppar, partajar, bygger och snickrar, påtar med blommor och drar igång projekt som jag slutför ibland. Som vanligt, nu, igår och i morgon.

/P

Fortfarande trasig

Statistikrapporter! Ååååh nej, jag blir helt tiltad i skallen, nollställd, kroppen vägrar. Vill bara gå och tröstshoppa, äta päron, singla slant. Inte jobba. Hur kan något vara så mördande tråkigt?

– Alla männskor kan göra något tråkigt i en vecka, det är bara att bita ihop, fjant!
– Inte den tonen! Men ja, jag vet att du har rätt i sak. Men ... det är inte viljestyrt. Det är kroppen. Som säger nej.
– Du menar alltså att du inte med vilja kan kontrolllera din egen kropp? Struntsnack.
– Styr kroppen hjärnan eller hjärnan kroppen? Jag vet inte.

/P

Nu är bättre, säger jag

Kom nu, kom nu, kom nu!

Jag är en mycket otålig värd. Jag är en ganska otålig person. Jag tål en hel del. Men vill inte gärna vänta på det.

Dessutom får lägenheten nu 4++. Jag var klar med städning för två minuter sedan. Så det var tur att ingen kom tidigare. Då stod jag i duschen. Det var varmt och skönt. Och faktiskt första gången i dag. Jag snittar nog på tre. Duschningar per dag alltså. Vissa tycker att det är mycket. Åtta är mer. Säger jag.

/P

Tårta!

I morgon tisdag är det tårtkalas. Jag har gjort de allra finaste tårtor jag kan. Alla som vet var jag bor eller kan kontakta mig är välkomna. Klockan sju. Present är överflödig (eller så köper man en liten flaska dyrt på systemet. Jag önskar mig också en slickepott - bra att ha när man gör tårta.)

Jag hade tänkt skriva "Hundra år av ensamhet" med vaniljsås på chokladtårtan, men vet ju så väl att ingen annan utom jag uppskattar den typen av dråplig, självironisk humor. Så jag avstod. Å andra sidan är det ju min dag, så jag borde ha fått bestämma.
- Nu gör vi detta till en tillställning i glädjens tecken, Per!
- Ja, ja, okej.

Jag har i alla fall tränat två dagar i rad. Hårt. Så jag får äta hur mycket tårta jag vill!


Exotisk med björnbär, klassisk hallon och choklad och banan.

Så, välkomna!

/P

Pelletsmaskinen gråter ut

Nu har jag sagt hej då till farmor. Blev en fin tillställning med lite tårar och lite tårta.
Det är därför jag inte skrivit på en stund, jag åkte norröver och hade inte någon uppkoppling sista dagen hemma. Håller på att byta upp mig i hastighet.
På kvällen efter begravningen blev det tv. Det är vad man gör på kvällen hos farsan. Något jag ju aldrig aldrig gör hemma. Tittar på tv.
Vi såg På spåret (det är fan fint) och någon norrmans pratshow (det var också rätt bra). Sedan kom Carolina Klüft och skulle prata med norrmannen. Auaurrgh.
Jag börjar alltid gråta när jag ser Carolina Klüft. Varje gång hon visar sig på tv. När hon skuttar och hoppar, när hon pratar, när hon leker.
Det är inte ofta jag skriver med versaler. Det ger ett skrikigt och okontrollerat uttryck. Jag är mycket förtjust i alla skiljetecken. Komman, punkter, deviser, parenteser och tankestreck. De brukar räcka. Semikolon är ganska krångliga, men effektiva de få gånger de är rätt. När två meningar hänger så nära samman att de inte går att ha punkt mellan, men samtidigt har sina egna fullständiga syntax. Jag försöker vara försiktig med att använda dem.
Men Carolina är värd lite versaler.
JAG BÖRJAR GRÅTA VARJE GÅNG JAG SER CAROLINA KLÜFT. VAD FAN ÄR DEALEN MED DET?
Jag är normalt ganska osentimental. Jag gråter visserligen då och då. När farmor begravs, dagarna efter den 11 september för sju och ett halvt år sedan, lite småtårar till Grey's Anatomy under seriens två första år och när Lisa gör slut.
Men till en svensk, fånig, präktig, amazon till guldlock? Kan inte förstå det.
Det börjar som ett litet gnyende i magtrakten, sprider sig till hjärnan som i sin tur kopplar in ögonen. Fan, satan, svordom. Det är pinsamt.
Men jag kan stå för det, på självaste internet.
Carolina - du får mig att gråta. Och jag har börjat acceptera det.

/P

Peppsnack

Tre saker att glädjas över: Jag har hållit lägenheten i fyra plus-skick sedan förra lördagen. Jag har snart läst hela Don DeLillos Falling man (mest bra för att när den är slut får jag börja med något annat.) Min dator fungerar som den ska igen.

/P

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0