pelletsmaskinen

Tillbaka! Åtta timmar i nybäddad säng med 19 grader i rummet. Jag är en ny människa. På utsidan likväl som insidan. Om du träffade mig nu skulle du kunna se det där lite vattniga, glansiga i ögonvrårna som alla frikyrkliga så frikostigt delar med sig av. Nu går jag och tränar, senaste jag gjorde det klockan 11 en lördag måste ha varit kring 1990.

/P

Nä, nu måste jag skriva av mig lite. Sitter och tänker varenda negativa tanke som finns. Jag blir aldrig gift, Ane Bruns "Big in Japan" får mig att gråta, de bloggar jag följer suger idag, jag vill inte jobba med det jag jobbar med just nu, jag vill ha ett bra jobb, det får jag aldrig. Typ så. Runt runt. Jag vet att det bara är kemisk jävla ångest. Fortfarande bakis. Hur kan man vara så jävla dum att man åker hem och har efterfest en torsdag, utan mening eller mål? Men vi var ett litet gäng som satt sista timmen på Pets sounds och bara snackade om hur ångest allt är. Haha, min typ av fest. Nu kom Marcia Griffiths baktaktsversion av "The first cut is the deepest"* på Spotify och då börjar det automatiskt rycka lite i benen och allt känns lite bättre. Jag vill ha min bok! Hur kunde jag glömma den? Stupid. Nu är det fan dags för nytt stycke men det skiter jag i och lägger på istället. Tack och godnatt.

/P
___
*Låten är borta när jag letar efter den 18 maj.

Idag har jag storslagna planer på att starta ett nytt punkband. Vi ska komma från Tadzjikistan och heta Chemical Anguish. Annars är allting bara bra.

Nu ska jag gå på boksläppsfest. Sam och Anders, ni är så duktiga! Jag har redan insidesinformation på att boken är en sidvändare. Åh vad allt blir fint på ren svenska.

Undrar om jag räknas in bland världens 2,1 miljarder kristna? I så fall kan ni stryka mig från listan. Jag är inte en av er. Gud finns med stor sannolikhet inte, och bibeln är en utmärkt litterär skrift, men en obehaglig moralkälla. Och gud skulle för evigt sitta inspärrad på mentalinstitution om han levde bland oss idag.

Tänk om jag en dag får en kommentar. Vad fint det vore.

Men Per, du ser ju ut som du alltid gör? Öööh, ja, just det.


Velour-tröjan och övre delen av Riviera-jeansen.

Åh nej åh nej åh nej, gick och lade mig för tidigt i går (00.45) och somnade direkt - i fem minuter. Sedan tog det till klockan fyra innan jag somnade om. Nu är jag ... hm, hur ska jag beskriva det? Trött.
Som tur är ska jag få bära ett badkar åt en väninna inom en timme, så då lär jag ju vakna.

Förlåt kära läsare (numera åtta stycken, väl utvalda), för att bloggen blivit ett sådant tramsforum. Här skulle det ju stå om livets stora, tunga frågor. Humorlöst skulle jag beskriva hur Vergilius guidar Dante upp och ner ur olika skrymslen och vrår i livets kommedi. I svarta, ångande avkrokar såväl som på rosa moln. Läsarna skulle gråta krokodiltårar av Vichyvatten, känna lederna långsamt tänjas ut ur kroppen i vämjelse, sätta frukostflingor och skalade morötter i halsen i vanmakt. Istället står det mest om bananer.

Bloggen är utmärkt för mig. Den har en "neutraliserande" effekt. Om jag är lite nere, kan jag skriva och komma upp. Om jag är glad kan jag skriva och lugna ner mig. Skriva är ju liksom per deifinition en ganska nedtonad syssla. Rent kroppsligt.
Tyvärr kan jag inte blogga på nätterna, eftersom jag blir så uppspelt när jag varit festlig. (Och ja, jag är medveten om att några av skämten tidigare i sanning varit usla.) Det går inte att sova när man är uppspelt. Men nu har problemet blivit att jag ligger och bloggar och är festlig i huvudet istället. Mer eller mindre hela det här inlägget är skrivet "i huvudet" mellan klockan tre och fyra i natt. Men publiceras först nu.

Har glömt att tacka R för bloggandet. Hon var minst lika stor inspiration som Magnus nedan med sitt förslag om att ha "skrivbok". Kompenserar, i den mån det nu är möjligt - kanhända har hon övergett mig i vredesmod - här och nu: Tack!

Vill också tacka E för ordet Syrlig. Han skrev och tyckte att bloggen, bland annat, var syrlig. Jag föll som en fura. För ordet. Nu håller jag på och slickar lite i kanterna på det. För att känna hur det kan användas, vilka aromer som uppstår i dess närhet. Som en slickepinne som fortfarande har pappret kvar. Snart redo att avnjutas som lördagsgodis.

Nu ska jag duscha och sedan sätta på mig den nya fina tröjan. Ni ska få se.

/Pelletsmaskinen

(Fick just meddelande om att jag inte längre behövdes som badkarsflyttgubbe, men nu behöver jag inte bära för att vakna, jag har ju bloggat istället.)

Jag fick shoppa! En tröja från Velour. Som var svart. Ett par jeans från Tiger. De var svarta. Dessutom fick jag ett par jeans från mina vänner på Riviera. Och vet ni vilken färg de var? Nä, fel, inte röda. Svarta! Vilken modedag.

Kanske återkommer med bilder senare. Nu ska jag och N klä om var sin fåtölj* från 50-talet.

/Tapetserare P
______
*Rättat.

Det här är medvetet kryptiskt. Du behöver inte förstå. Det är inte viktigt. Tyvärr. Men alla år av förvägran är inget att ha. Går inte att sova till. Inte vidare finurlig. Knappast skönhet heller. Det gör mig lite ledsen i själen.

Nu ska jag träna. Det gör mig glad i själen.

/P

Jag är seg i kokosnöten. På jobbet är allt som vanligt. Ia sitter och skriker/talar för sig själv/svär över kunder/småsjunger med lurarna på. 

Jag har äntligen kommit på vad problemet med film är. Man blir dumpad. Oftast efter en och en halv till två och en halv timme. Har man blivit förälskad är det inte rättvist. Med tv-serier är det man själv som dumpar. Och precis när man vill.

/P

Åh nej! Bananerna i fruktlådan på jobbet (måndagar och onsdagar!) går inte att äta! De är inte mogna ännu. 

Igår var det dags för farmor att kila vidare. Hon blev 33 800 dagar gammal, nästan 93 år. Hon var en underfundig gumma med en oöverträffad humor, för dem som förstod den. Tyvärr tycks tiden ha stannat för farmor redan i mitten av nittiotalet. Det kan vara så när man blir gammal. Så för farmor kommer jag för evigt att "ha ihop det" med Hanna, mitt exexex. Det är inte fel, Hanna var en bra tjej, trots sin kristna uppväxt. Även farmor tycks ha hyst en viss tilltro till en allsmäktig skapare, så jag sänder en tanke och hoppas att du har mer tur med kärleken i himlen. Vila i frid, farmor.

/P

Jag och Magnus tycks leva parallella liv. Jag skriver nästan samma saker, bara tio minuter senare. Som en känslostalker. Utan hans blogg hade jag aldrig fått för mig att ha min, så det tackar vi för. Jag träffade Magnus första gången när han drev klubben Burrito Sessions. Det var fan i mig den bästa klubb jag varit på. Liten. Intim. Varm musik. Dans. En gång till: dans.
Jag känner honom mycket ytligt, men jag tycker om honom. Efter att ha läst hans blogg. Är det inte så det ska vara? Om det är något jag önskar är det att jag vore lika driftig som Magnus. När man får en bra idé är det ju faktiskt bara att göra slag i saken. Men ack, inte för mig. Kanske är det den norrländska uppväxten, kanske uppfostran. Kanske något tidigt misslyckande. Kanske bara jantelagen. Jag har blivit bättre på det, men oftast vågar jag inte. Det är något jag avundas alla infödda Stockholmare, de tycks ha det i blodet, eller så är det bara jag som projicerar, väljer ut de mest framgångsrika att titta på. Så ska man inte göra. Man ska titta på sig själv och det som är bra och sedan ta kontrollen över sitt eget liv. Riktigt där är jag inte ännu. Men jag kan teorin.
När tiden för Burrito Sessions höll på att ta slut, fick jag en klubb-t-shirt av killarna. Den hade en fin slogan: "Dansa eller dö, 1999". Idag använder jag den att träna i, den ser knappt använd ut. Men sloganen gäller väl fortfarande, tio år senare?

Men jag sa inget, gav inte ens onda ögat. Istället gick jag hem och skrev på mig blogg. Det hade min gamla psykolog gillat.

/P

Ikväll kommer solen att skina. Men jag ska hålla mig (någorlunda) nyketer för mina vänners skull (tack [Ingenting] för den strålande Bergochdalbanan).
Anders, det lilla geniet, ämnar fylla år på Spybar.

Skrev nedan en liten anteckning om att jag skulle söka reda ut problemet med mig. Och Lisa. Men det går inte. Det gör fortfarande för ont. Men du gjorde rätt, Lisa! Det är bara så sorgligt.

/P

Efter att ha följt nådiga luntan nedan i fyra dagar, har kroppen återfått sin normala rytm. Inte fucka upp genom att vara helgvaken till fyra, fem nu, Per. Inte!

Morgonchattar med R. Hon skrev hej, sedan har jag fyllt en hel chattruta med osammanhängade bladder. Åh, hon är så bra. Jag vill också hitta en sån tjej. Fast kanske minus att hon inte svarar, och det något uppe-i-det-blåiga över R. Fast hon får gärna ha barn. Jag vill också ha barn en dag. Med rätt tjej.

10:22am
Per
R, jag saknar dig, du har inte skrivit något på över tre minuter!

10:26am
Per
Du är en liten tease, R. Locka pojkar att bry sig om dig, och sedan överge dem!

10:29am
Per
Nu blir jag orolig, halkade du på badrumsmattan, sövde ditt ex ned dig med starka piller, tog din lilla fram stora köttkniven och gick till attack, satte du morgonbananen i halsen. Vad hände?

Jag är en ganska otålig chattare. Nu svarade hon, hon hade diskat.

Alla som känner mig har hört min ramsa om ett till tre. Jag (alla?) behöver tre saker. 1) Någonstans att bo. 2) En inkomst. 3) En relation. (Kan möjligtvis, periodvis, bytas ut mot en rad goda vänner och någon att ligga med. Men det är svårt att få ihop.)
Just nu har jag ungefär 1,5 av 3. Bostad, jobb men inte riktigt tillräckligt och noll att ligga med/laga middag varje dag med.

/Pelletsmaskinen

Julia heter en ung dam på jobbet med en blogg så uselt författad att jag vägrar länka. Men hon kan vara bra festlig i sin naivitet.

Glad i säng, slö på morgonen. Inget underligt. Men jag sov bra. Fem poäng. Nu måste jag iväg och arbeta. Ja, jag gör sådant också, om än inte som en vanlig, riktig människa.

Helgen tycks lovande, får se om fredagslyset vill skina på mig.

Haha. Jag hittade min gamla blogg från 2004. Hade inte riktigt koll på vad jag ville skriva om, så det är mest en massa populärkulturellt pladder. Jag gav dessutom upp ganska snabbt. Tyvärr är alla externa länkar borta. Men bloggen ligger kvar, som en digitalt mumifierad Ötzi, minus veteskapligt värde.

Tjoho, jag fick öla och träffa vänner. Absolut inget speciellt, men vi var flera och det var trevligt. Prixis vad jag behövde en torsdag som denna.

Idag var det tre män på danspasset. Jag var en av dem. Det var 67 tjejer. Det är fler. Än killarna.
Man skulle kunna tro att det är en drömsituation. Inte så. Det är i sanning oerhört otäckt.
Dessutom var jag knappt bättre än förra gången. Men nu är det gjort.

/P-maskinen

Ska klargöra lite.
7 november. Livet rasar samman.
Runt 15 december. Slutar kunna somna.
Hur trött som helst på dagtid, hur pigg som helst efter tio på kvällen. Jag har haft det förut. Men nu värre än någonsin. Givetvis är förklaringen psykologisk. Men det känns verkligen (verkligen) som om natt är dag, dag är natt. I kroppen. På riktigt.
Min "snittinsomningstid" har sedan dess legat på runt halv sex (ja, på morgonen!). Har stigit upp mellan tio och elva. Trött som fan hela dagen alltså. Och så, kommer kvällen. Och vad händer? Jo, nu börjar livet!

När man har svårt att somna kommer människor med alla möjliga upptänkliga tips. Många bra. Men de flesta så självklara att vi med sömnproblem bara gäspar (de brukar inte märka något, gäspar gör vi ändå).
Ta det lugnt en stund innan du ska sova. Drick inte kaffe för sent. Drick mjölk innan du lägger dig. Sporta inte för sent. Ligg inte och oroa dig, stig upp och gör något tråkigt om du inte somnar på en halvtimme. Etc, etc. (Tack alla gulliga för alla gulliga tips, ni vill väl.)

Här kommer ett verkligt tips. Boken heter Sömn. Sov bättre med kognitiv beteendeterapi. Det är en sträng satans lunta. Skriven av Marie Söderström.
I sängen får du till exempel bara göra två saker. Ligga. Och sova.
Och ja, ligga betyder ligga, inte titta på tv. Inte läsa bok. Inte filosofera. Inte blogga. Inte tala i telefon. Ligga. Som i samlag (möjligtvis inklusive förspel), sexualakt, kopulera.

Och det fungerar. Men som sagt, det är en sträng bok och det är ett idogt arbete att mota vakenheten ur kroppen.


Ur innehållet: Bryt dysfunktionella mönster. Känslor och bakslag. Sambandet mellan sömnproblem och andra besvär. En utmärkt (om än väl sträng) självhjälpsbok.

Dessutom i någorlunda rimlig tid. Tio. Helt ok om man somnade (också av "sig själv") två och var vaken mellan fem och sju. Tyvärr på halvslappt humör.

Idag är det dans igen. Förra veckan var det jag, en annan kille och 68 tjejer på danspasset. Den andre killen var förstås sjukt bra och en av ledartjejerna var så hurtig, piffig, allert och över toppen att man blev andfådd bara av att vistas i samma rum. Jag är inte lika nervös den här gången, men inte heller lika peppad.

Minneslista: Att blogga om
Nya blomlysrören
En av tre
Datorn
Rökstoppet
Problemet med mig. Och Lisa.
Talibs inspiration

 Återkommer, Pelletsmaskinen

Kan den rubriken verkligen vara en bra anledning att skaffa en blogg? Kanske. Lite internetterapi har väl ingen dött av.
Idag hade jag ett roligt stausmeddelande på fejan. Lili och Sussie som jag haft på hjärnan sedan jag var på Friskis och svettis-dans förra torsdagen (oh, sporty me!) gav mig, dagen till ära, idén till "Obama can't you tell, if you want my love will you ring my bell".
För det fick jag två uppskattande kommentarer. Det gjorde mig glad.

Nu är det två månader och två veckor sedan allt det hemska och jag börjar lite lätt återhämta mig. Ok, lägenheten som jag städade i helgen ser återigen ut som något ur Dantes Divina commedia. Kanske inte från nionde kretsen i helvetet, men kanske någonstans kring den sjätte, där kättarna brinner. Dem tillhör jag. Stolt.

/Pelletsmaskinen