pelletsmaskinen

Recension av Friday Bridges nya skiva, på svenska översatt till Bit mig i tungan
(med länkar till bästa låtarna):
Man önskar ju att man inte vore en sån sucker för reklampop. Men ad-Ylva och copy-Niklas i Friday Bridge* har ju ändå något som de andra inte har, för att referera tillbaka till mina andra gamla (grammo)fåntrattsfavoriter i reklamgenren, Raymond & Maria. På nya skivan har Fredagsbridgen blivit rejält mycket mörkare och mera modernt minimalistiska. Lite mer åt Karin och Olof Dreijer-hållet - där hon ju ju i och för sig dragit ytterligare åt det mörkmörka technoiga på soloprojektet Fever Ray - lite mindre nämnda R&M. Personligen tyckte jag att några låtar från förra skivan (<--HUR FÅR JAG DIG ATT KLICKA DÄR JAG VILL?), med sitt popsväng, var finare, men det är mycket bra nu med.
___

Nästan exakt samma sak utan Pelletsmaskinens krångliga meningar
(med länkar till hela skivorna):
Jag gillar Friday Bridge. De har blivit mörkare på nya skivan, Bite my tongue (2009). Tidigare spelade de mera popigt. Ylva och Niklas i Friday Bridge jobbar till vardags med reklam. Det gör några personer i gruppen Raymond & Maria** också. De två grupperna är olika, men spelar båda pop. Det räknas som lite pinsamt att lyssna på de senare. Det bryr jag mig inte om! Jag tycker att de är fantastiska och har en härlig inställning till livet***. Ljus och mörker. På Friday Bridges nya skiva låter de lite mera som The Knife****, Karin och Olof Dreijers världsberömda band. Karin Dreijer har nyliken släppt ett soloprojekt, skivan Fever Ray (2008). Den är ännu mörkare än The Knife och jag tycker inte att det är lika bra. Jag tyckte ännu mer om Friday Bridges förra skiva, Intricacy (2007).

/P
___
*Samtliga länkar till Spotify - Friday Bridge på webben här.
** Raymond & Marias första och bästa skiva, Vi ska bara leva klart (2004), finns inte på Spotify, bara den andra Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar (2006). ***Integritet förklarad!
**** Sök inte på The Knife på Spotify, det leder bara till misär.

Ibland när det inte riktigt blir som man vill, måste man ta till lite okonventionella metoder. Speciellt om man är en nördig popkille. Då brukar jag slå på sju minuter Dragonforce Throught the fire and flames (2006). Nu fanns ju inte den på Spotify så det fick bli mera klassiska Angel of Death med Slayer (1986) följt av Dimmu Borgirs Master of Disharmony (<--Ärligt, ingen lek, 1997), Disconnected med In Flames (2008) och Funeral in Carpathia med Cradle of filth (1997). Och jadada – funkade idag med!
Men passa er för att titta på skivorna. Estetiskt folkmord.

/P
___
Hm, kan 1997 vara mitt favoritmetallår?

Den västerbottniska staden Umeå håller på att ta över Facebook. Eller vad säger ni? På Två vita hästar-Lovisas sida kan man se reklam för Deportees. En slump eller marknadsföring när den är som bäst? Jag vet inte, men det är musik när den är som bäst. Det vet jag.



Ännu mera Umeå – Beem. Briljant förstås. Gratis nedladdning och med Paypal-länk, precis som det ska vara 2009!

/P

I övrigt, påminnelse att blogga om:
Nationalism och internationalism, jag vägrar välja!
Blogg.se och konsten att helst se sina kunder försvinna
Metros fadäser – reklam för miljön egentligen bara sälj sälj sälj
KBT, igen och igen
Att förekomma sina kritiker genom självhat, en komplex analys av en fungerande (?) strategi

Jag är en goth. Sad. But true.

/P

Äntligen! ... finns Pete Dohertys nya singel på Spotify. Årets låt. Det bästa musikstycke som kommer i år. 2009 års finaste komposition. Det vackraste som framförs sista året innan decennieskiftet. Garanterat!

The Last of the English roses

/P

Ingen kan ju ha missat att jag gillar popmusik. Gärna med lite svulstig produktion.
Loney Dear (inget komma från och med i år) är veckans soundtrack.

Hör Dear John på Spotify. Det bjuds på visslingar!

/P

Nu har jag 48 timmar uppstyrt och planerat framför mig. Det känns bra. Träna, mIddag, sova, fika, partaj.

Jag har ännu inte fallit för Jenny Wilsons nya skiva Hardships!
Jag älskade den förra, älskade. Men hittills tycker jag att det låter för mycket bongoballad.
Bongotrumman och alla dess kusiner är inte tänkta för ballader. Tycker inte jag, då. Bongotrumman är bra när man vill skaka bakdel. När man vill vila huvudet är flügelhornet bättre. Bongotrumman och flügelhornet är inte kusiner. De är snarare som ryssar och amerikaner på åttiotalet.

Vill också gratta Spotify som – åtminstone för närvarande – tycks ha löst problemet med det lilla tjuvprogrammet.

Snart är det väl dags för mig att få en ny kommentar, tycker ni inte?

/P

Nä, nu måste jag skriva av mig lite. Sitter och tänker varenda negativa tanke som finns. Jag blir aldrig gift, Ane Bruns "Big in Japan" får mig att gråta, de bloggar jag följer suger idag, jag vill inte jobba med det jag jobbar med just nu, jag vill ha ett bra jobb, det får jag aldrig. Typ så. Runt runt. Jag vet att det bara är kemisk jävla ångest. Fortfarande bakis. Hur kan man vara så jävla dum att man åker hem och har efterfest en torsdag, utan mening eller mål? Men vi var ett litet gäng som satt sista timmen på Pets sounds och bara snackade om hur ångest allt är. Haha, min typ av fest. Nu kom Marcia Griffiths baktaktsversion av "The first cut is the deepest"* på Spotify och då börjar det automatiskt rycka lite i benen och allt känns lite bättre. Jag vill ha min bok! Hur kunde jag glömma den? Stupid. Nu är det fan dags för nytt stycke men det skiter jag i och lägger på istället. Tack och godnatt.

/P
___
*Låten är borta när jag letar efter den 18 maj.