Hej då från mig

Det här blir mitt näst sista blogginlägg här. Jag hade ju lovat en liten presentation av mig själv. Så här kommer den:
Jag heter Per och är 35 och inte det minsta bisexuell. Det händer att folk undrar. Jag har liksom anammat en ganska metrosensuell attityd här i livet. Hård och okänslig, nej serru, det är inte jag det. Att jag sedan trampar folk på tårna ibland, ja det är jag till evighetens dagar ledsen för. Det är verkligen inte min mening. Grodorna som hoppar ur min mun hoppar ur när det blir fullt. Så är det bara. Idag var det tänkt att jag skulle få en ny psykolog. Så blev det inte, hon som skulle bestämma var hemma och vabbade, som det så fint heter. Nu drar jag istället till Tumba och dricker öl. Det ni, går inte av för hackor.

Må och mys!

/P

Om att skämmas

När jag mår bra skäms jag inte.
När jag mår dåligt skäms jag.
Nu vet ni det.
När jag mår bra vet jag inte vad skam är.
När jag mår bra har jag ingen skam i kroppen.
Det leder inte sällan till att jag börjar må dåligt.
Nu vet ni det också.

/P

Enklare att andas på botten

På sätt och vis är livet enklare om man sätter sig på botten och bestämmer sig för att sitta kvar där. Då kan man liksom inte ta sig djupare ner och det kan vara en fin tröst. Så fort man försöker göra saker och ting bättre för sig själv, finns alltid risken att man misslyckas. Och det kan vara väldigt svårt att hantera. Misslyckanden gör ont.

Ibland kan rak kommunikation vara det allra bästa. Ibland är det bättre att vara tyst och avvakta. Jag kan inte alltid (någonsin?) avgöra när vad är vad. Det är liksom inte en av mina styrkor. Jag är bättre på att bara tuta och köra, och biiiita i det sura äpplet efteråt.

/P
___
Tillägg: Detta skrevs för nära två veckor sedan, men först idag orkar jag publicera, nu med en detalj om anledningen till det sura äpplet bortstruket. Det var helt enkelt inte sant. Det bara kändes så. Nu känns saker och ting mera stabila igen. I morgon, tror jag, kommer en mycket speciell bloggpost. Godnatt. /P

Amarone, en båttur, en till grej och sprattspelande sömn

Somnade klockan tjugo över tre efter en hemmakväll med mat och oändligt fint Amarone. Vaknade med feber och i ett besynnerligt tillstånd. Trodde för ett ögonblick att det var killen med huvan från Sjunde inseglet som kommit för att spela schack. Så var det inte. Somnade om efter en timme. Vaknade igen klockan tre i eftermiddags efter elva timmars sömn. Fortfarande sjuk. Tog två alvedon. Blev frisk. Åkte båt med fyra vänner. Det var underbart mysigt. Vi puttrade utanför Stadshuset på Riddarfjärden, åkte mellan Långholmen och Söder. Tog av under bron (jag har ännu inte satt upp masten) mellan Reimersholme och Hornstulls strand där det står på sjökortet att det är 1,1 meter djupt. Min båt går ("sticker" på båtspråk) 1,2 meter djupt men det gick bra. Det brukar göra det där. Så åkte vi tillbaka till Lilla Essingen där min båt bor. Sedan åt vi middag. Det var inte heller fel. Jag har söta vänner. Kom hem. Somnade. Sov en och en halv timme. Kommer jag att vara vaken hela natten nu eller har jag tagits i besittning av trikinen John Blund för evigt? Jag vet inte. Sedan ringde jag Lisa.


Amarone della Valpolicella – selezione Antonio Castagnedi (Jenuta sant' Antonio, 2005), 249 kronor. Pur magi. På systemet.

/P

Ett upplägg för den närmaste framtiden




Godagens, förlåt att jag varit lite frånvarande senaste dagarna. Jag blev tvungen att tänka igenom hur jag skulle ha det. För bloggens tagline gällde inte längre. Ju mer jag tyckte, ju mer jag skojade, ju mer jag lämnade ut mig själv - sådant som normalt får mig att känna mig säker och som gör att jag mår bättre - desto mer ångest. Inte bra. Så nu testar jag istället att skriva om mindre personliga saker under en period. Det här blir liksom det sista ni hör från the real me på ett tag. Vi får se hur länge, det kanske bara tar en vecka.
Jag kan inte garantera att det fungerar och i så fall får jag nog ta en längre paus. Det är ändå snart sommar och www får ge vika för annat, som blommor, båtar, bollar och bin.
Under tiden som jag publicerat mig mera sparsamt, har jag skrivit närmare trettio inlägg. En del av dem har varit rena självhatspekoralerna, annat bara filosofiska reflektioner - bland annat - hör ... och häpna - en dikt!
Det här inlägget - en deklaration för bloggen - har jag påbörjat säkert tio gånger. Jag behöver det uppenbarligen. Att liksom se vartåt det barkar, vad som är bra och inte. Jag menar dessutom att man måste vara ärlig med sina läsare, inte lämna dem i sticket. Det spelar nästan ingen roll hur många ni är, ska man skriva måste man ta hand om sina läsare. Visst, man kan få ha cliffhangers och vara kryptisk i det lilla, men på det stora hela får man inte bara överge läsarna.
Många bloggare jag följt, har helt enkelt bara slutat skriva, andra har raderat sina bloggar helt och hållet. Ska man sluta tycker jag att man skriver ett stilla hej då.
Marie, som jag ju gjort en del reklam för, tycker jag gör det bra. Hon har lagt in en pausfågel. En dag kommer hon förhoppningsvis åter och på det väntar jag med spänning.
Magnus, som jag länkat till vid ett flertal tillfällen och som var väldigt viktig för att jag startade min blogg, gjorde det också ganska bra. Han sa hej då och gav läsarna några dagar på sig att ta igen det de förlorat. Sedan strök han hela bloggen. Det finns en stor knapp för det i publiceringsverktyget. Magnus kände, tror jag, att det blivit för personligt.
Vi säger så för idag.

/P


Jag måste ringa farsans dam och kolla vad den här blomman heter. Hon tog helt enkelt den största kökskniven och klöv blomman i två delar. Jag fick den ena och nu blommar den snart för andra året i rad. Kanske vet någon av er dess namn, trots att ni inte får en överblicksbild?

Städiver och glädje från rätt håll



Skor från vintagemässan, höst '08.

Nu började solen forsa in över min balkong och jag översköljdes plötsligt av en fanatisk, fantastisk städiver. Jag damsuger mig helt enkelt ur allt vad fosterställning heter.

Igår var jag på invigningen av varje sommar lika hippa Fredsgatan 12:s uteservering. Jag tyckte att det var toktrevligt och kan helt bortse från dem med näsan i vädret. Låt dem ha den där om de vill, säger jag. Vi höll på att bli översköljda av vattensamlingarna som bildades på segeldukstaken som de spänner över trapporna där festen äger rum. Det var spännande men det var trist att det regnade.
På F12 berättade en person som jag respekterar något alldeles vansinnigt att hon läser min blogg. Det gjorde mig glad.

/P

Inspirationen, plats i korgen, jag behöver dig!

Öppet brev till Skaparkraftens kusin Inspirationen:
Ligg bara där stilla som en stor St. Bernhardshund. Du behöver inte göra något speciellt, bara vara. Finnas. Finnas tillhands när jag behöver dig. Kanske springa ut i hallen och hämta de mjuka gosiga tofflorna. Hämta tidningen. Tigga om att få ta en kort promenad ut i naturen. För att få göra dina behov. Inget märkvärdigt. Bara saker - vanliga saker - som du är bra på.
Om du lovar mig detta, ska jag ta hand om dig och bry mig om dig av hela mitt hjärta, inte gnälla och ge dig ben att tugga på var och varannan dag, köpa dig ett fint nytt koppel. Älska dig varje dag, under resten av tiden.
Det är inte mycket begärt.

/P


Den som väntar på något mörkt ... får fortsätta vänta

Det kommer snart nya inlägg och jag ska försöka ta mig tillbaka till när jag skrev som bäst. Inte mörkerdravlet och ideologitramset från senaste veckorna. Men inte riktigt än. Håll ställningarna och dra in syre i lungorna för ytterligare några dagar. Nu är sommaren snart här med full kraft och jag är redan knallröd i pannan av strålarna från den multipla vätebomben på himlen i syd. Låt ljuset skingra mörkret! Orcher bort bort – fulingar!

Jo, det är väl klart att det fortfarande blir grått och mulet här på bloggen då och då även framledes, tro inget annat. Det är ju ändå allas vår Pelletsmaskinen som författar, vad trodde du? Men vi ska försöka hålla en något mera lättsam ton, även när det känns svårt. Verkligheten är ju liksom inte lika festlig som fiktionen.

/P

Läs Unni och inte mig för igår mådde jag typ bra men hade ont om tid och inget ord här uppe har fler än sex tecken men visst ser det här ändå något lite bättre ut?

Ledsen att det inte blev något bloggat under tisdagen. Hade fullt upp. Men kan meddela att jag plötsligt mår fina fisken. Typ torsk. Numera. Som tidigare kanske var lax. Eller röding. Alltså den fina fisken. Eller varför inte nypimplad stekt abborre? Det är gott. Kan jag säga trots mina vegoideal.

Har ett antal intressanta saker att dela med mig av, men inte nu.

Läs istället fildelande författaren Unni Drougges blogg, hon är nämligen både kul och bra.

/Per
___
PS. Gjorde några smärre förändringar i stilmallen på bloggen som jag hoppas ska underlätta läsningen: Något större radavstånd på brödtext (dvs det här du läser nu), samt rubriker; något mindre avstånd mellan rubrik och brödtext; något smalare spalt generellt (kan ha gjort att någon rubrik nu är på fler rader än tidigare). Tog även bort den blå randen i överkant samt flyttade upp taglinen något litet för att den skulle linjera bättre i nederkant med p:et i pelletsmaskinen. Lade till ännu mera jag i vinjetten! Samt flyttade vinjetten ("pelletsmaskinen") något mer till vänster. Har tittat på förändringarna i två webbläsare nu, och det har i alla falll inte blivit sämre. När kommer InDesign som webbapplikation? För det här var inte roligt alls. DS.

Räta upp stegen mot huset igen, för det här känns vingligt!

Jag vet inte. Jag har inget jobb igen; det är nästan två månader tills nästa planerade uppdrag. Allt det roliga på www känns som att det tog slut för tre veckor sedan. Marie skriver inget längre på sin blogg; alla tv-serier som förut var bra suger plötsligt elefanttask. Min blogg är ungefär lika spännande som goudaost; sommarens varmaste period - april - är uppenbart long gone. Jag borde starta min piratplanteringen nedanför balkongen men orkar inte, hade tänkt sätta mynta och översvämma Kungsholmen. Men vad är väl ett skämt? Och var finns nikotintrösten när man behöver den? Nä, inte under sängen heller.
Men jag ska få åka bort på äventyr på onsdag. Kanske fokuserar jag bara på fel saker. Om du tar tag där och bara puffar litet så kanske det går att räta upp den här vingliga stegen.
Försök att läsa rubriken på bredast möjliga umemål: rrrääääta upp stegn mot huse igen, fördethär känns vinglitt! Då blir det om möjligt ännu mera besynnerligt.
Tjillivippen.

/P

Don't try this at home

Ledsen vänner, idag har jag inget att säga. Jag önskar att jag kunde säga att det beror på något annat än att jag var på fest igår. Det gör det inte. Jag var på fest. Och försökte typ kompensera för uteblivet nikotinintag genom alkohol. Vet ni hur det slutade? Nä, inte jag heller. För andra gången. Ber härmed om ursäkt till alla som råkade hamna i min pinsamma väg.

/Kramar P

Sörja, som i gegga eller smet, inte sakna ledsamt

Fan. Jag kan inte bestämma vem jag vill vara. Nu har jag tänkt på frågan i nio år och tror inte att jag är närmare svaret än när jag började. Visst, det hände att jag tänkte på saken för över nio år sedan också, men då var det inte ett problem, snarare en hobby. Och överlag en ganska trevlig sådan.
Förmodligen är det så att jag redan är personen som jag ... är. Jag kan inte längre välja, bara vilja. Men om man vill vara någon annan börjar det i sanning bli dags att bestämma sig. Och sedan kämpa oförtrutet. Vilket inte är lätt, kokosnöten spelar en vansinniga spratt, när man är som minst beredd.
- Jamen nu känns ju allt frid och fröjd. Fridens fröjder i herrens behagliga hästhage. Det här är den smala stigen jag var tänkt att vandra. I brist på gud, blogg. Men vad händer nu?
- Aha, du trodde att du mådde fint. Hahaha, då blir vi allt tvungna att skicka skurar av återkommande ångest och paralyserande paranoia in i ditt så fridfulla sinne, lilla barn. Var så god. En skopa fiskleverolja till efterrätt. Gapa och svälj, gapa och svälj.
- Men asså, jag haaar varit snäll, ätit min gröt var dag (och spenat). Gjort läxorna. Asså I don't disöööörv this!

Och nu är klockan snart två på natten och jobbets stress på dagarna blir inte mindre för att man är trött. Och sömnen som, till slut, hade blivit det allra bästa med att ha slutat röka! I slutet av dagen: Godnatt och massa z:an på bara några minuter ba.
- Tji. Fick. Du.

Tar upp spikklubban. Riktar den noga mot dataskärmen. Måttar. Tar sats.

... och bestämmer mig för skärmens off-knapp istället. Vi får se i morgon, om vi. Imorgon får vi se om vi publicerar. I morgon. Den här självutlämnande smörjan. Undrar om det blir mycket stavfel nu när skärmen är av? Vi får se i mrgon. När vi ska ta ställnign till om vi ska publicera. Den här. Obehagliga sörjan. Nu ska vi sova och det kommer att gå finemang. John och jag kryper ner under täcket tillsammans. Han heter Blund i efternamn och han ska bli min bästa vän. Inget homosex nu bara. Godnatt.

/P
___
Ha, här var ju roligt ju. Det trycker vi spara och publicera på. Utan tvekan. Alltså partiet där det kommer in någon typ av gud och dissar och har sig. Haha på det. Nu trycker jag, stavfel och allt intakt.

Dessutom tog jag just ett beslut, en torsdagmorgon 08.22: Så fort jag får tid splittar jag upp bloggen på två - en rolig/deppig/personlig och en om ideologi/journalistik/samhälle. De blir wordpress, varav den ena på egen domän. Hoppas att jag orkar bara. Kram på'rä nu, trollet mitt!

/P

Internetparanoid, med den interna söklyktan påslagen

Nu drabbades jag av "internetparanoia". Alltså en tro att alla som läser mig här ska tycka att jag är helt dum i huvudet. Det är inte så bra om man ska ha en ganska öppen och personlig blogg. "Nu" betyder senaste fem dagarna. Jag skriver ju i och för sig inte vad jag heter, mer än förnamn, men det krävs ungefär en fyraårings googlingskunskaper för att ta reda på resten. Och det är ju ändå mest personer i bekantskapskretsen – som redan vet vem jag är – som läser, även om andelen utomstående ökat drastiskt på senaste.
Vad är det då jag oroar mig över?

Att jag ska bli missförstådd? Njaea. Det kommer jag att bli. Så är det bara. Jag blandar humor och öppenhet med ärlighet och överdrifter i inte alltid så väluppmätta doser. Helt enligt mitt eget huvud. Som upplagt för missförstånd. Men jag litar på mina läsare och tror att ni kan dra en slutsats större än ett enskilt inlägg. Eller tio.

Att jag ska dra till mig hatare och ondingar? Nej, det tror jag inte är någon fara. Skulle de dyka upp tror jag att jag kan hantera det. Eller så får jag skriva så komplicerat under en period att de försvinner. Jag är ju inte 16 längre, även om det ibland kanske kan tyckas så. Jag får ju dessutom väldigt få kommentarer, och de som dyker upp är ju alltid gulliga som tusan. Jag älskar kommentatorerna.

Att jag ska ta mig själv på för stort allvar och framstå som pretentiös? Well then, so be it. Ursäkta engelskan.

Att jag ska skriva pinsamma grejer som sänker min status? Haha, skrattar lite nervöst på den frågan, och frågar tillbaka: Går det? Eller är botten nådd? Det är helt klart så att en del personer uppskattar det jag skriver i de mera personliga kategorierna. Men gillar samma personer mina mer djuplodande tips? Är alla här för att läsa känslor eller finns det besökare som bara läser för att jag ibland tycker till om internet.

Nu tror jag att jag kan ha hittat svaret på min egen fråga ovan. Jag vet helt enkelt inte vad mina läsare vill ha och det gör mig förvirrad och osäker.
Men bloggen är bloggen och här är det mitt liv som gäller, måste jag lära mig att minnas. Take it or leave it, liksom – eller välj och vraka det som tilltalar just dig. Ett av problemen är nog att jag är van att ha en mera specifik, mera väldefinierad, målgrupp. Kanske borde jag börja om att tänka på hur R och K skulle vilja ha det, som jag gjorde i bloggens tidiga begynnelse, för något över tre månader sedan.
Idag oroar jag mig för att läsare F, som vill läsa om internet, tycker att jag är en tönt när jag skriver det här inlägget, eller att läsare D, som gillar när jag snyftar, gäspar hela vägen genom inlägget om hjärnans utveckling. Själv är jag ju både läsare F och D. Men okej, enough now!

Framför allt måste jag komma ihåg att jag i första hand skriver för mig själv. Om sedan någon annan gillar det, om så bara en person, ja, då får vi vara nöjda med det, tycker jag.
Givetvis vore det skönt om man kunde få lite mera feedback. Så tycker nog generellt alla som skriver (med undantag av några av de stora bloggarna som tycks hata sina läsare och älska att förnedra dem.)
Här är några förslag på hur du kan skriva: "Tycker du verkligen sådär, Per, eller menar du kanske något annat?", "Men äru helt j_la dum i huvve? Om du skriver sådär kommer du att tappa alla dina läsare, fattaruVÄL", "Tar du dig måhända inte lite vatten över huvudet, när du försöker påvisa sambandet mellan [infoga valfri tanke] och [infoga valfritt tyckande]? Det finns tre studier som pekar i en helt annan riktining, ska du veta."

När man skriver journalistiska texter brukar man ju så långt det går lämna sig själv utanför. Och det gäller, märkligt nog, även i personliga genrer som krönikor och recensioner. Kan någon säga något om vad som faktiskt gör Jan Guillou ledsen, vad som gör Emma Hamberg arg och förtvivlad (okej, hon hade en blogg ett tag och tja, där framgår det en aning ...) eller vad som får Anders Rydell att pilskna till (ja, alltså ... förutom robotar)? Nej, jag tänkte väl det. I övrigt intet ont sagt om dessa skribenter, Jan undantagen.

Bland de bloggar jag läser finns några – speciellt de jag uppskattar allra allra mest – som bjuder mycket öppet på sig själva. Ofta med fullt namn och utan en enda bromsande redaktör. De finns fem sex stycken som jag bara älskar. Två av dem kommer jag aldrig att dela med mig av, eller ens kommentera på, de är helt enkelt för privata.

En ganska vanlig strategi bland dessa, en strategi som är på samma gång både modig och feg, är den självhatande. Om du är din egen största kritiker, kan ingen riktigt komma åt dig, tror jag att tanken är. Jag brukar gilla de här bloggarna. Jag känner samhörighet och bygger lätt känslomässiga band till de här personerna.
Samtidigt tror jag inte att det är en fungerande strategi för mig. Jag har många sidor som jag faktiskt själv uppskattar – inte minst att jag faktiskt har en hyfsat bred repertoar av intressen. Jag kan också tycka att jag är åtminstone småkul när jag är som bäst, att jag kan stå för och motivera min moral, i alla fall i skrift och att jag har en basal, grundläggande förståelse även för personer som inte är exakt som jag.

Samtidigt mår jag inte alltid toppen, vilket enbart vore dumt att sticka under stolen med. Bloggen finns ju för att ta itu med detta. Bland annat. Att mina mycket nära vänner är få, att många tycker att jag är aningens konstig och att jag ibland dränker min sorger i öl (och blir ännu konstigare, tro mig du) är saker och ting jag lider av, verkliga eller påhittade.
För närvarande jobbar jag även på en rad andra sätt att öka lyckodosen, men det var inte om dessa denna redan alldeles för långa text skulle handla.

När jag ska vara rolig och samtidigt visa att jag bär på något av ett mörker, brukar jag avsluta mina mera personliga mejl så här:

/KramP

Igår fyllde jag 17 och

Idag. Mår jag som jag. Förtjänar. Swooosh. Vilken planet var det som passerade där?

/P

Hjälp!

Bloggskadad. Vad står det på burken med piller mot det?

/P

Du behöver inte komma hit, jag har glass

Jag har bitti suuk. Å eftersom jag är (nån typ av) man får jag börja tala som ett barn och tycka synd synd mig själv. Men jag har glass hemma, så det är bara synd synd om mig, jag kommer bara kanske att dö; "Lite feber på pannan har väl ingen dött av!"
What? Finns det någon annat här, någon jag inte kan se eller ta på?
"Det ska fan vara diskat när jag kommer hem, det klarar du!" "Ligg nu inte bara i sängen och åma dig hela dagen, jag kommer vid halv sju och då ska middagen stå på bordet!" "Det har inte blivit städat i linneskåpet på flera år, och det är banne mig inte min tur, bara så att du vet, om du skulle få lite (*ironiskt och nedlåtande tonfall här*) 'tid och ork över', (*totalt irrationellt byte av tonfall till okontrollerad hatisk ilska nu*) din lilla ynkrygg, ditt mähä, lismande ögontjänare!"
Vem är det som dyker upp mitt i texten och börjar komma med massa förmaningar och avslutar alla meningar med utropstecken? Mamma? En flickvän? Min fru? Luther? Molgan? Jag fattar intet. Men kom igen, jag är sjuk!
Ni behöver alltså inte komma hit och trösta, jag har som sagt glass, men ni får om ni vill.

/P

Här har du mitt (sommar)liv

På vintern surfar jag på www, på sommaren åker jag båt. Båda är trevliga sysselsättningar, den ena vinner över den andra.


Min båt "Plugg", en Herlinkryssare av typen Minimum II, från 1945. Man kan sova 2,5 personer i den och som badbrygga rymmer den 18 pers (men tro inte att du får dansa balett då.) Den har tagit mig till Åland, bland annat. Här på väg ner i plumset med lift. Jag sprang som en tok för att även få med mitt hus i bakgrunden. Så detta är en väldigt symboliskt bild. Här – andligt, fysiskt, bakteriellt – har du mitt liv.

/P

PS. Jag är övertygad om att Sverige inte vore en lika framstående it-nationen, om vi hade lite varmare väder under året. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men känns det inte ganska självklart, nu när jag sagt det? DS.

KBT revisited

KBT: känslor, beteenden, tankar. Borde det inte heta BTK: beteenden, tankar, känslor? Det är i alla fall enklare att förstå än Kognitiv BeteendeTerapi, kunskapen om hur man behandlar hur man ska bete sig.

Och på det säger du vad?

/P

Jag är nyförälskad i en stor svensk, ganska så bespottad myndighet

I min hall låg det 27 000 kronor och väntade under fyra, fem DN, en låda full med skoputsargrejer och lite gamla gympakläder. Det har det förmodligen gjort i tre veckor nu. Skatteverket, I love you!

/P

Kramp i hammarhanden och en förolämpad intelligens

Det här är lite kryptiskt. Bry dig inte för hårt, det är bara jag som skriver av mig lite frustration i jobbet. Med hjälp av en liten analogi.
Så här tänker jag då: Om du ska bygga ett nytt hus, och räknar med att det kommer att gå åt 5000 tvåtumsspikar, köp då en spikpistol! Du kommer att tjäna tid, och inslagningskvalitén kommer att öka. Jag fucking lovar dig!
Låt gärna någon inspektera resultatet i efterhand, men försök inte få mig att tro att det är bättre att slå in varje spik manuellt.
Typ.

/P

Tidigare inlägg
RSS 2.0