pelletsmaskinen

Alltså minigolf, vilken sport! Stiligare än den vita sporten, elegantare än vanlig golf och en utmärkt motionsform en sommarkväll som denna. Sedan ska jag inte säga att jag var bra. Det var jag inte. Troligtvis min sämsta runda sedan jag var tio år. (Jag fick alltså 92 men säg det fan inte till nån, för då blir det gängspö! (92/18=5,1)). Jag tror att jag brukar få mellan femtio och sextiofem ungefär.
Men nu var ju inte resultatet det viktigaste (jag kom inte ens sist!) utan stilen. Sporten erbjuder oändliga möjligheter att posera lutandes mot klubban eller med benen upplagda på olika bänkar under tiden motspelarna koncentrerat försöker nå den runda koppen där på andra sidan. För att inte tala om hur elegant man kan gå ner på knä och blåsa av greenen inför en viktig putt. Jag önskar att jag haft kameran med mig.
Dessutom var det shortspremiär för mig idag för den här sommaren och med mina svarta fina kostymskor blev det väldigt mycket äppelknyckargosse över mig. Det trycker jag gilla på.

Luta er nu tillbaka i fåtöljen och slå på Studios West coast (2006). Den är störtskönt sommarmellow med sitt instrumentala, lagomt vemodiga gung.

Nu ska jag se fem avsnitt ur andra säsongen av In treatment, världens fjärde bästa tv-serie.

/P
___
Och så lite skriv-på-näsan: Notera rubrikens fina msfmsf-form, för guds skull!

Nej, det blev ingen video med mig idag. Den höll inte måttet, bestämde jag. Så. Kanske en annan dag. Den handlade om EU-valet och ni hade ändå inte orkat se klart den.

Men det är sol ute och nu ska jag på nått märkligt kultursamtal om radikalitet och far och son och vad det nu var.

/P

På sätt och vis är livet enklare om man sätter sig på botten och bestämmer sig för att sitta kvar där. Då kan man liksom inte ta sig djupare ner och det kan vara en fin tröst. Så fort man försöker göra saker och ting bättre för sig själv, finns alltid risken att man misslyckas. Och det kan vara väldigt svårt att hantera. Misslyckanden gör ont.

Ibland kan rak kommunikation vara det allra bästa. Ibland är det bättre att vara tyst och avvakta. Jag kan inte alltid (någonsin?) avgöra när vad är vad. Det är liksom inte en av mina styrkor. Jag är bättre på att bara tuta och köra, och biiiita i det sura äpplet efteråt.

/P
___
Tillägg: Detta skrevs för nära två veckor sedan, men först idag orkar jag publicera, nu med en detalj om anledningen till det sura äpplet bortstruket. Det var helt enkelt inte sant. Det bara kändes så. Nu känns saker och ting mera stabila igen. I morgon, tror jag, kommer en mycket speciell bloggpost. Godnatt. /P

I början fattade jag nada. Nu har jag börjat älska det - men det tog fyra månader. Twitter alltså. Det är lite svårt att förklara vad som är så fint. Gemenskapen, realtidsuppdateringarna på nyheter och åsikter, all humor? En av svårigheterna ligger i att följa lagom många, och de rätta, så att man gillar flödet på sin egen sida.*

Jag heter Pelletsmaskinen även på Twitter så klart (där avslöjar jag även mitt riktiga för- och efternamn) och jag använder programmet Tweetdeck och Firefox-tillägget Twitterfox.** På Tweetdeck får jag bra överblick i efterhand, om jag inte varit aktiv en dag. Med Twitterfox surfar jag runt på internet och ser direkt om något skrivit något kul eller länkat till något bra. Det här har helt tagit över mina kvällar. Mycket roligare än tv eller film. Mycket. (Alltså, det blir en hel del tv och film av twittrandet i och med alla länkar.)

Det känns som om Twitter verkligen exploderat senaste veckorna i Sverige.

Om du gillar min blogg tipsar jag om följande personer:***
Roliga: Karin (Smallcakes) (min humor!), Klas Ekman (kompis!), Sigge Eklund (lagt ner?)
Internetiga: Deeped (Niclas Standh) (följer och följd av runt 1500.)
Journalistiga: ElinGrelsson och JuliaSkott (obs sjukt aktiva ibland under jobbtid, ibland under kvällstid, men roliga, "vardagliga", skärpta och ibland mycket ärliga. Roliga bland annat för att de är vänner, (även med GrovtInitiativ nedan.)
Journalistik och politik: Isobelsverkstad (sansad och klok, som vanligt.)
Allmänt braig: GrovtInitiativ (klok och rolig om www, könsroller och politik bland annat.)

Allihop går såklart att hitta via mig. Alla dessa utom en vad jag vet har även bloggar, men jag läser bara tre av dem.

REGLER, HJÄLP OCH FÖRKLARINGAR:
1) När du har fler än de allra närmast sörjande som "followers" får du inte twittra mer än, säg, sex gånger per dag. Det finns undantag.
2) Det går utmärkt att läsa folks twittersidor som vore de bloggar. Man får snabbt en bra bild av vilka de är. Men jag har fortfarande inte hittat något bra sätt att ta mig "till början" av någons twittersida. Jag går längst ned och trycker "more" tills det tar stopp. Många twittrare utvecklas väldigt snabbt när de läser andra.
3) RT betyder ReTweet och finns som funktion bland annat i Tweetdeck. Du vill helt enkelt återge vad någon annan twittrat för dina följeslagare. Ibland rymms inte RT @[namnet] på de 140 tecken du har på dig. Då får du gör en kort-url av twittringen, eller helt enkelt låta det "sticka ut". Men sedan krävs ett klick för att läsa hela så det rekommenderas inte riktigt. Kort-url finns inbyggt i Tweetdeck, men jag använder just nu sajten Tr.im.
4) #Hashtag. Ett koncept som tar en stund att vänja sig vid, som kommer från gamla irc-chattkanaler om jag förstått rätt. Kan användas på minst tre olika sätt. a) Som sökord att förenas kring eller relaterat, b) för att starta en "grupp" bestående av ett ämne (tex #3wordsaftersex -> sjukt kul och sick: http://twitter.com/danonate: "Don't tell mum.") och som följd av detta, c) som skämt -> #Pertriestobeatwitterteacherbuthasnoideawhatheistalkingabout. Jämför med tagmoln i en klassisk blogg. Skriv alltså "#3wordsaftersex" i sökrutan.
OBS PASSA ER SOM FAN FÖR KORT-URL:er I "GRUPPER" <- Speciellt från personer utan bild, de innehåller virus och skit nästan jämt. Personerna blir snabbt bannade, men kommer igen och igen och igen med nya nicks.
5) I motsats till Facebook är Twitter "öppet". Jag skriver i första hand "in" till mina vänner på Facebook. "Ut" ur fejan kommer ju, som bekant, mycket lite.

/P(uh!)
___
Noter:
*Jag följer bara runt 50, varav mindre än hälften är aktiva. Men runt dessa tittar jag upp i princip allt de länkar till och skriver. Vissa följer 1500 personer, då gör man uppenbarligen inte det. Vissa tycker att det bara är följeslagare som räknas och vill man vara inflytelserik är det ju förstås så, men det här är något som var och en måste komma fram till på egen hand. Jag funderar på att blocka uppenbara spammare som följer mig, samt sluta följa tre, fyra personer. Renodla mot högre kvalitet.
**Det finns säkert fler bra applikationer, men dessa täcker mina behov just nu. Det var rätt mycket roddande att sätta upp Tweetdeck-spalterna så att jag fick rätt personer i rätt kategori. Just nu: Vänner, Roliga, Seriösa, Replies, Flödare, Alla.
***Jag följer en rad politiker också, från lite olika skolor: Anna Troberg (pp), Fredrik Federley (c), Christoffer Fjellner (m), Karin Pilsäter (fp), Vänsterlistan (v) - med Erik Josefsson! Tyvärr har jag inte lyckats hitta folkpartiets Olle Schmidt. För Piratebay-/Internet-/Demokrati-relaterat, se även #spectrial (även på bloggy.se!), Pirate bay-Peter (brokep), Rasmus Fleischer och Marcin de Kaminski (dekaminski). Jag följer för närvarande mycket få engelsktalande twittrare, TEDChris ger mig dock tech- och världsnyheter så att jag klarar mig.
___
Tillägg: Skrev fel på Karin (Smallcakes), men nu är det rättat.

Det hände och skrevs mycket spännande på www under gårdagen, måndagen vecka 22. Det mesta kommer nog att vara bortglömt om en tid (och förhoppningsvis även en del av dem som stod bakom.) Men från första halvan av 2009 kommer man, om ni frågar mig, framledes i första hand att minnas striderna kring hur internet ska se ut framöver.
Bästa texten om framtiden på www skrevs igår av Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz, en klok man med skarpt sinne. Och givetvis gjordes det i bloggform.

Några speciellt läsvärda citat:
"För varje expert i medierna finns det dussintals i bloggosfären som kan mer om det ämne som gäller just för dagen."

"Tro mig, vi är bara i början av den utvecklingen. Snart kommer det komma enkla verktyg för att utöva konsumentmakt på, ett mer konkret sätt än att bara bilda en upprörd digital mobb som kan bilda opinion. Vi kommer att få se enkla verktyg där vi kan byta bank, mataffär eller parti med några enkla knapptryckningar. "

"Är det fullständigt självklart att det är bäst samhällsnytta att behålla en upphovsrätt som är skapad för en industrikapitalism där digital gratis kopiering inte förekom?"

"Det handlar om att öppenhet och digitalisering förskjuter makten från organisationer till individer, oavsett om de är kunder, anställda, samarbetspartners, medborgare eller aktieägare."

"I stället för att försöka föra in de positiva saker som internet står för – öppenhet, demokratisering, fri tillgång till information, nätverk snarare än hierarkier – i samhället, försöker vi pressa in det gamla samhällets struktur på internet."

Hela texten är läsvärd, men den är lite av en motherfucker i längd.

Och nu vill jag lägga in två önskningar:
1) Öppenhet för källor, program och statistiska data; och genomskinliga standarder som alla kan använda:
http://tr.im/mn0j <- Skicka artikeln till alla politiker och företagare i din närhet.
Om öppna data, öppna standarder, öppna källor. Snart klart i Vancouver, Canada. Låt oss göra likadant!*

2) Begär att få äga din identitet på internet! Betyder: Allt som du tillför i till exempel sociala medier borde tillhöra dig; det du skriver, dina kontakter, dina idéer, hela din kontext. Allt detta borde du kunna exportera och ta med dig var du vill. Från blogg till ny blogg, från Facebook någon annanstans (den dagen du vill byta), et cetera. De som äger internetstrukturen och de program vi använder just nu, ska inte automatiskt också äga innehållet. Men att du äger ditt innehåll, betyder inte att vi inte ska få använda det. Det är ju just i användandet som värdet finns, även för dig.**
/P
___
Noter:
*RT: @deeped - alltså ReTweet, återge, användaren Deepeds twittring. I det här fallet bara idén. Relativt svår engelsk text.
**Läs mer bland annat den här strålande men inte helt lättsamma artikeln, speciellt under rubriken "Open Data... Except Export". Tack för länk till Nanok Bie***.
Ännu mera om hur öppna data kan förändra världen till det bättre, en videoföreläsning av www:s uppfinnare (alltså inte internet.)

Utvikning:
***Tycker generellt att Nanok gör ett utmärkt jobb i att välja ut bra länkar åt oss, både på Metro och privat. Hög internationell standard. Men jag förundras ibland (tex. här) över sättet att handskas med upphovsrättsskyddat material i ett kommersiellt syfte. Han redovisar varför det ibland kan vara bra att göra så, men missar att berätta för oss läsare att det finns även ett andra syfte, tror jag, nämligen att hålla kvar läsarna på MTG:s sajt, och därmed generera högre reklamintäkter. Ganska fult.

Tr.im
Här trimmar du din långa jobbiga "http://"-länk till något mera behagligt att mejla runt, twittra med, etc. Alltså en bokstav kortare än bit.ly som är rådande just nu. (Dessutom tjänar du - än så länge? - ytterligare ett tecken i jämförelse; fyra tecken lång "kod" istället för fem.) Min tidigare text om saken.

/P

Somnade klockan tjugo över tre efter en hemmakväll med mat och oändligt fint Amarone. Vaknade med feber och i ett besynnerligt tillstånd. Trodde för ett ögonblick att det var killen med huvan från Sjunde inseglet som kommit för att spela schack. Så var det inte. Somnade om efter en timme. Vaknade igen klockan tre i eftermiddags efter elva timmars sömn. Fortfarande sjuk. Tog två alvedon. Blev frisk. Åkte båt med fyra vänner. Det var underbart mysigt. Vi puttrade utanför Stadshuset på Riddarfjärden, åkte mellan Långholmen och Söder. Tog av under bron (jag har ännu inte satt upp masten) mellan Reimersholme och Hornstulls strand där det står på sjökortet att det är 1,1 meter djupt. Min båt går ("sticker" på båtspråk) 1,2 meter djupt men det gick bra. Det brukar göra det där. Så åkte vi tillbaka till Lilla Essingen där min båt bor. Sedan åt vi middag. Det var inte heller fel. Jag har söta vänner. Kom hem. Somnade. Sov en och en halv timme. Kommer jag att vara vaken hela natten nu eller har jag tagits i besittning av trikinen John Blund för evigt? Jag vet inte. Sedan ringde jag Lisa.


Amarone della Valpolicella – selezione Antonio Castagnedi (Jenuta sant' Antonio, 2005), 249 kronor. Pur magi. På systemet.

/P

Användningen av "hans/hennes" eller "sin" är inte helt enkelt. Flera kända och bra bloggare och personer med bildning i min närhet gör fel i veckan. Jag samlar på mig. Några exempel:
1) "Ingen mer tjatig Janne Josefsson i rutan som styr hela programmet för att stötta hans egna, och i min mening, rätt gubbiga och gammelmodiga agenda." (sic. Fridén, H)
Helt rätt tänkt, men inte rätt språkligt, det ska förstås stå "... sin egna, och i min mening ...".
2) Hon har precis påbörjat "det roligaste projektet i hennes liv." (sic. när duktig väninna med publikt namn skriver om sig själv. Dock inte skribent, så jag namnger inte.)
Återigen, "sitt liv".

Såhär ser grundreglen ut:
När "det ägda" (alltså prylen/saken) "tillhör subjektet" (den som det handlar om) i meningen ska ordet (pronomenet) vara sin.
Sara gillar inte sin cykel. (Cykeln tillhör Sara.)

Och så motsatt:
Saras cykel är spygrön. Saras mamma gillar inte den spygröna färgen på hennes cykel. (Cykeln tillhör Sara, men i den andra meningen handlar det om mamman.)

Men som sagt, det här är inte enkelt, speciellt inte när meningarna blir längre och mera komplicerade, som i Hannas mening ovan.

Nu ska jag gå och handla och sedan dricka vin men en vän. Tyvärr är jag nu redan tio minuter sen. Grammatiklektioner tar tid.

/P

Godagens, förlåt att jag varit lite frånvarande senaste dagarna. Jag blev tvungen att tänka igenom hur jag skulle ha det. För bloggens tagline gällde inte längre. Ju mer jag tyckte, ju mer jag skojade, ju mer jag lämnade ut mig själv - sådant som normalt får mig att känna mig säker och som gör att jag mår bättre - desto mer ångest. Inte bra. Så nu testar jag istället att skriva om mindre personliga saker under en period. Det här blir liksom det sista ni hör från the real me på ett tag. Vi får se hur länge, det kanske bara tar en vecka.
Jag kan inte garantera att det fungerar och i så fall får jag nog ta en längre paus. Det är ändå snart sommar och www får ge vika för annat, som blommor, båtar, bollar och bin.
Under tiden som jag publicerat mig mera sparsamt, har jag skrivit närmare trettio inlägg. En del av dem har varit rena självhatspekoralerna, annat bara filosofiska reflektioner - bland annat - hör ... och häpna - en dikt!
Det här inlägget - en deklaration för bloggen - har jag påbörjat säkert tio gånger. Jag behöver det uppenbarligen. Att liksom se vartåt det barkar, vad som är bra och inte. Jag menar dessutom att man måste vara ärlig med sina läsare, inte lämna dem i sticket. Det spelar nästan ingen roll hur många ni är, ska man skriva måste man ta hand om sina läsare. Visst, man kan få ha cliffhangers och vara kryptisk i det lilla, men på det stora hela får man inte bara överge läsarna.
Många bloggare jag följt, har helt enkelt bara slutat skriva, andra har raderat sina bloggar helt och hållet. Ska man sluta tycker jag att man skriver ett stilla hej då.
Marie, som jag ju gjort en del reklam för, tycker jag gör det bra. Hon har lagt in en pausfågel. En dag kommer hon förhoppningsvis åter och på det väntar jag med spänning.
Magnus, som jag länkat till vid ett flertal tillfällen och som var väldigt viktig för att jag startade min blogg, gjorde det också ganska bra. Han sa hej då och gav läsarna några dagar på sig att ta igen det de förlorat. Sedan strök han hela bloggen. Det finns en stor knapp för det i publiceringsverktyget. Magnus kände, tror jag, att det blivit för personligt.
Vi säger så för idag.

/P


Jag måste ringa farsans dam och kolla vad den här blomman heter. Hon tog helt enkelt den största kökskniven och klöv blomman i två delar. Jag fick den ena och nu blommar den snart för andra året i rad. Kanske vet någon av er dess namn, trots att ni inte får en överblicksbild?

TRÄNAT. SHOPPAT. LYSSNAT.
Jag tror att jag hade gjort mig utmärkt som stenåldersmänniska. Jag trivs i naturen, mår magiskt bra av fysisk ansträngning och fjantigt dåligt av att tänka.
Istället blev man en sån där metrosensuell storstadsbo med kausalitetsångest, preprestationsbesvär och postprojektdepression som tvingas hitta på nya svenska ord som extra stimuli.
Å andra sidan, hade jag levt på stenålderna hade jag aldrig fått höra Yppahs storstilade instrumentalkrautrockbomb They know what ghost know (tack Digfi-Lasse för tipset!)

När jag vill känna mig lite extra lyxig brukar jag slinka in på Engströms trikåaffär på Scheelegatan 5 nere vid Rådhuset. Det är inte dyrare än i en vanlig butik, men känslan är från en annan, svunnen tid. All shopping sker över disk och liknande service har inte funnits sedan 1950-talet eller på lite för dyra hotell.
Den här gången blev det bland annat sex par Topeco-strumpor.



/P

I något tidigare inlägg för hundra år sedan skrev jag att jag inte skulle intressera mig för romantik föränn i augusti, precis två efter det att jag och Lisa träffades. Som kommentar till det skrev en väninna på chatten "Filofaxigt" ... och menade såklart "Du, dummis, det där rår man inte över, det kommer när det kommer!"
Javisst, hon har rätt, men fram till dess, finns det någon möjlighet till lite smek och mys måhända? Vissa kroppar behöver det, ni vet.

/P

Skor från vintagemässan, höst '08.

Nu började solen forsa in över min balkong och jag översköljdes plötsligt av en fanatisk, fantastisk städiver. Jag damsuger mig helt enkelt ur allt vad fosterställning heter.

Igår var jag på invigningen av varje sommar lika hippa Fredsgatan 12:s uteservering. Jag tyckte att det var toktrevligt och kan helt bortse från dem med näsan i vädret. Låt dem ha den där om de vill, säger jag. Vi höll på att bli översköljda av vattensamlingarna som bildades på segeldukstaken som de spänner över trapporna där festen äger rum. Det var spännande men det var trist att det regnade.
På F12 berättade en person som jag respekterar något alldeles vansinnigt att hon läser min blogg. Det gjorde mig glad.

/P

Det går utmärkt att maskintvätta slipsar i syntetmaterial.
Det blir troligtvis bara ett blogginlägg denna smågrå dag.

/P

Året är 1994 och vårt band ligger på alla topplistorna (nä, ljug, bara Josef tyckte att vi var stjärnor.) Vi var riktigt bra, bilden till trots, och trots att vi inte kunde spela för fem öre. Kanske hade Klas Ekman fått skriva om oss istället för Broder Daniel om vi hade fortsatt. Men troligtvis inte.
Av personerna på bilden blev en framgångsrik skådis och radiokomiker, en radiokomiker och framgångsrik krönikör på en av våra stora dagstidningar och en duktig inom webbranschen. Och så är det lilla jag, som fortfarande inte riktigt vet vad jag ska bli.
– Men Per, hur kan du vinkla allt så att det blir sorgligt? Det här var ju en toppenhistoria fram till dess att du kom och förstörde!
– Sorry, jag ska försöka skärpa mig. Jag har bara så svårt att inte hålla mig till sanningen. Jag behöver en "kill your darlings"-älskande tråkmånsredaktör. En bergfast och traditionell.
– Hur ska du få råd med det? Och är det inte redan för sent?
– Ja alltså, jag tar miljonerna som bloggen drar in och anställer en. Det kan väl inte vara så svårt.
– Ta upp huvudet ur syltburken, planetarieskalle, där kan du ju inte bo!
– What?

/P

Jag har aldrig varit duktig på att skriva maskin. Ganska snabb, ja, men en hiskelig slarver. Nu kan ni lägga ytterligare ett ord på listan över orden som alltid blir fel: "mso". Förklara det!

/P

Håller på att gå igenom och sortera ut musiken ur kategorin rekommendationer och noterar i förbigående att det skrivits en hel del onödigt på den här så kallade bloggen. Hoho. Kanske lika bra att trycka "publicera" också på de tretton inlägg jag skrivit senaste dagarna som inte riktigt når upp till dagsljusnivå.

/P

Recension av Friday Bridges nya skiva, på svenska översatt till Bit mig i tungan
(med länkar till bästa låtarna):
Man önskar ju att man inte vore en sån sucker för reklampop. Men ad-Ylva och copy-Niklas i Friday Bridge* har ju ändå något som de andra inte har, för att referera tillbaka till mina andra gamla (grammo)fåntrattsfavoriter i reklamgenren, Raymond & Maria. På nya skivan har Fredagsbridgen blivit rejält mycket mörkare och mera modernt minimalistiska. Lite mer åt Karin och Olof Dreijer-hållet - där hon ju ju i och för sig dragit ytterligare åt det mörkmörka technoiga på soloprojektet Fever Ray - lite mindre nämnda R&M. Personligen tyckte jag att några låtar från förra skivan (<--HUR FÅR JAG DIG ATT KLICKA DÄR JAG VILL?), med sitt popsväng, var finare, men det är mycket bra nu med.
___

Nästan exakt samma sak utan Pelletsmaskinens krångliga meningar
(med länkar till hela skivorna):
Jag gillar Friday Bridge. De har blivit mörkare på nya skivan, Bite my tongue (2009). Tidigare spelade de mera popigt. Ylva och Niklas i Friday Bridge jobbar till vardags med reklam. Det gör några personer i gruppen Raymond & Maria** också. De två grupperna är olika, men spelar båda pop. Det räknas som lite pinsamt att lyssna på de senare. Det bryr jag mig inte om! Jag tycker att de är fantastiska och har en härlig inställning till livet***. Ljus och mörker. På Friday Bridges nya skiva låter de lite mera som The Knife****, Karin och Olof Dreijers världsberömda band. Karin Dreijer har nyliken släppt ett soloprojekt, skivan Fever Ray (2008). Den är ännu mörkare än The Knife och jag tycker inte att det är lika bra. Jag tyckte ännu mer om Friday Bridges förra skiva, Intricacy (2007).

/P
___
*Samtliga länkar till Spotify - Friday Bridge på webben här.
** Raymond & Marias första och bästa skiva, Vi ska bara leva klart (2004), finns inte på Spotify, bara den andra Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar (2006). ***Integritet förklarad!
**** Sök inte på The Knife på Spotify, det leder bara till misär.

Öppet brev till Skaparkraftens kusin Inspirationen:
Ligg bara där stilla som en stor St. Bernhardshund. Du behöver inte göra något speciellt, bara vara. Finnas. Finnas tillhands när jag behöver dig. Kanske springa ut i hallen och hämta de mjuka gosiga tofflorna. Hämta tidningen. Tigga om att få ta en kort promenad ut i naturen. För att få göra dina behov. Inget märkvärdigt. Bara saker - vanliga saker - som du är bra på.
Om du lovar mig detta, ska jag ta hand om dig och bry mig om dig av hela mitt hjärta, inte gnälla och ge dig ben att tugga på var och varannan dag, köpa dig ett fint nytt koppel. Älska dig varje dag, under resten av tiden.
Det är inte mycket begärt.

/P

Det kommer snart nya inlägg och jag ska försöka ta mig tillbaka till när jag skrev som bäst. Inte mörkerdravlet och ideologitramset från senaste veckorna. Men inte riktigt än. Håll ställningarna och dra in syre i lungorna för ytterligare några dagar. Nu är sommaren snart här med full kraft och jag är redan knallröd i pannan av strålarna från den multipla vätebomben på himlen i syd. Låt ljuset skingra mörkret! Orcher bort bort – fulingar!

Jo, det är väl klart att det fortfarande blir grått och mulet här på bloggen då och då även framledes, tro inget annat. Det är ju ändå allas vår Pelletsmaskinen som författar, vad trodde du? Men vi ska försöka hålla en något mera lättsam ton, även när det känns svårt. Verkligheten är ju liksom inte lika festlig som fiktionen.

/P

Caféreportage med bilder tagna med en
snart fyra år gammal mobilkamera utan autofokus.


RECENSION. CAFÉ. KUNGSHOLMEN. HILMA SOFIA.
Stockholms just nu bästa café bjuder på avslappnad stämning, hyfsade priser, nyttig mat (och jätteonyttiga fett- å sockergoda bakverk), finaste inredningen och gulligaste personalen. Hit är det man ska gå! Jag ritar glassen som ska föreställa ett hjärta <3.
Priserna är något högre än när de öppnade för lite över ett och ett halvt år sedan men fokus ligger fortfarande på ekologiskt och rättvist. Utbudet har också blivit klart bättre. Tar kort. Satsa på en vardagseftermiddag efter lunch så kan du slippa stimmet.
Adress: Hilma Sofia, Pilgatan 28, Kungsholmen. (Mellan Bergsgatan och Hantverkargatan vid T-bana Rådhuset.)

Jag åt och drack:
Svart kaffe. Tre pelletsmaskiner, gott, inget att invända. Kaffe helt enkelt. Runt tjugolappen.

Dinkelsallad. Nyttig lunchrätt med en himmelsk hemmagjord hoummus med kapris. Fyra pelletsmaskiner med extra plus för hoummusen. Runt 75-lappen.

Brownie med hallon och grädde. 35 kronor. Fem pelletsmaskiner. Hade fem inte varit maxbetyg hade den fått fler. Perfekt lösgräddad med finfina mängder hallon och grädde. En magisk kombo.


Hemtrevligt, lantkänsla och samtidigt modernt och rokoko.
Hur nu det gick till? Väldigt mysigt är det i alla fall.


Dinkelsallad. Nyttigt och med den
godaste hoummusen ever!


Intellektuella fransmän på besök vid polishuset. Check.
När de hade gått fick jag sitta ensam en liten stund innan
det kom en studenttjej och slog sig ned ett bord bort.
___

Nu åker jag bort några dagar och kommer troligtvis inte att blogga något. Håll till godo och laga er något riktigt smaskigt att njuta av i helgen. Kramarna!

/P

Det finns två återkommande politiska problemområden som jag ofta blir upprörd över. Arbetsförmedlingen och psykiatrin.

1) Arbetsförmedlingen (AF) har två olika roller. Som inte går ihop. Man klarar bara att uppfylla den ena och borde således byta namn. Så här: Först ska AF kontrollera att personer som är arbetslösa följer alla regler och förordningar. TIll exempel inte åker på semester i tre dagar för att vila upp sig hos sin syster på den värmländska landsbygden. "Nej, du ska söka jobb åtta timmar per dag och vara tillgänglig för arbetsmarknaden." Säg det till någon som varit arbetslös i ett halvår och bara behöver en enda sak. Ny kraft.
Arbetsförmedlingens andra roll är att försöka förmedla arbeten. Har någon någonsin hört talas om någon som fått jobb genom Arbetsförmedlingen?
Det här leder mig till slutsatsen att Arbetsförmedlingen borde byta namn. Till Arbetskontrollmyndigheten. Det är ärligare.

Duktiga Deepedition, som jag långt ifrån alltid samtycker med, hade intressanta tankar, länkar och kommentarer kring det här nyligen.

2) Psykiatrin håller på att lägga ner. Våra politiker (i förlängningen vi väljare) vill inte betala vad det kostar att åtgärda de problem som det moderna samhället ger upphov till, där mängder av människor bara mår sämre och sämre. Och vi som ibland mår dåligt, har inte alltid så lätt att göra oss hörda. Vi blir lätt stigmatiserade och därmed är vår röst förbrukad. Det är väldigt enkelt att sätta sig på någon som öppet berättar att den är snurrig i kokosnöten. Men det är inte vackert.
Det senaste jag hört är att man i Stockholm beslutat att lägga ner den enda specialinriktade psykoterapienheten för längre samtalsbehandlingar. "Tryck i de osäkra en extra dos psykosmultivitaminer så ska du se att det löser sig!" Suck.

Jag har haft insyn i båda dessa världar och har väl klarat mig relativt lindrigt undan, med bara en del smärre extraskavanker efter kontakten med de här två kolossartade institutionerna. Så det är inte primärt i egen sak jag talar, jag klarar mig nog tillslut. Men så är jag också välutbildad, duktig på att argumentera för mig och har en journalistutbildning i bagaget. Jag skulle inte vilja vara sexton år gammal med randiga handleder och underarmar. Aldrig, förstås. Men speciellt inte i dagens Sverige.

Så här ser det ut i ett samhälla där man sparkar och trampar på personer som redan har tillräckligt med problem. Och på det vill jag inte vara med.

/P

Godmorgon. Sedan jag slutade röka har mitt sömnbehov minskat med mer än en timme per natt. Plus att jag somnar direkt. Året fick just två extra veckor!

/P

Ledsen att det inte blev något bloggat under tisdagen. Hade fullt upp. Men kan meddela att jag plötsligt mår fina fisken. Typ torsk. Numera. Som tidigare kanske var lax. Eller röding. Alltså den fina fisken. Eller varför inte nypimplad stekt abborre? Det är gott. Kan jag säga trots mina vegoideal.

Har ett antal intressanta saker att dela med mig av, men inte nu.

Läs istället fildelande författaren Unni Drougges blogg, hon är nämligen både kul och bra.

/Per
___
PS. Gjorde några smärre förändringar i stilmallen på bloggen som jag hoppas ska underlätta läsningen: Något större radavstånd på brödtext (dvs det här du läser nu), samt rubriker; något mindre avstånd mellan rubrik och brödtext; något smalare spalt generellt (kan ha gjort att någon rubrik nu är på fler rader än tidigare). Tog även bort den blå randen i överkant samt flyttade upp taglinen något litet för att den skulle linjera bättre i nederkant med p:et i pelletsmaskinen. Lade till ännu mera jag i vinjetten! Samt flyttade vinjetten ("pelletsmaskinen") något mer till vänster. Har tittat på förändringarna i två webbläsare nu, och det har i alla falll inte blivit sämre. När kommer InDesign som webbapplikation? För det här var inte roligt alls. DS.

Tittade in hos Opassande som länkade till Disruptive som hade lyft upp ett citat från en av mina kommentarer från en dag då min kärlek var stor efter fina twitter-tips från kollega Ingela. Nu skriver jag om det och så har vi gått en varv. Det handlar förstås om vår gemensamma tro på internet. En framtidsförhoppning som spänner över många politiska läger. (Dock inte Expressens ledarsida. Jag har träffat Sakine Madon och redan då tyckte jag att hon var mera provokativ än klok, fast cool!) Framför allt från den frihetliga vänstern över till liberalerna. De kulturella kopplingarna som görs över nätet över tid, menar jag och många med mig, kommer per automatik att leda till att världen snabbare blir en bättre plats att leva på. Kunskap, närhet och förståelse går hand i hand - även om det fortfarande är obehagligt varje gång den anonyma rasismen eller andra mörka krafter visar upp sitt fula bockskägg, på internet eller annorstädes. Men det krävs yttrandefrihet och garanter för den personliga integriteten för att allt ska gå i lås. Det krävs dessutom att vi diskuterar hur vi vill ha det med upphovsrätt och patent, vilka som är mest gynnade av att dagens system upprätthålls och vilka som skulle tjäna på större öppenhet, de få redan gynnade eller de många mindre bemedlade. Och ja, det är en politisk fråga, inte en strikt ekonomisk.

/P

I min lilla låda vad påverkad man blir av nikotin! Det är nog ganska svårt att förstå för någon som inte varit beroende, eller inte testat att ge upp beroendet. Nu har det ju gått så fantastiskt bra hittills, i en och en halv månad. Men sedan några dagar hittar jag inte riktigt alltid de där ljuspunkterna som jag så väl behöver.

Förra gången jag slutade röka hände det sig efter tjugo dagar att jag befann mig på Hennes & Mauritz, en stor svensk klädkedja mest frekventerad av ungdomar. Jag tror att jag skulle shoppa upp mig på billiga boxershorts. Sådana har de, HM.
Glad i hågen strövar jag fram mellan klädrack och skyltdockor, kryssar fram mellan drivor av eftermiddagsshoppande tonårsgäng, inte ont anandes. Och så plötsligt.
Börjar jag storgråta.
Och inte något lite sådär inombords som bara man själv märker, som på film när det är sorgligt. Nädu. Har snackar vi krokodiltårar som inte ens Lilleskutt skulle skämmas över.
Sprut sprut, passa dig, sprinklersystem i katastroffilm, jag kan jag också!

Och just då var jag inne i en period av själsligt lugn och relativ lycka. Smaskigt.

/P

Försöker se fantastiska HBO-serien In treatment, andra säsongen. Det är fortfarande underbart. Men vad är det enda jag kan tänka på? Jo du, livets härlighet, dess gyllene glans. Nä, nu ljuger jag, och det förstår ju alla. Det enda jag tänker på är förstås Lisa. Och rökning. Ingen annan serie är så starkt förknippad med mitt ex som In treatment. Vi hittade den gemensamt och såg hela första säsongen tillsammans, i långa långa marathontittningar, ibland sex, sju avsnitt i rad. Mellan avsnitten satt vi i hennes köksfönster, där även jag bodde, och rökte cigaretter och snackade om livet. Det ... var livet. Och av det livet finns ingenting kvar. Men här är jag och om ett tag är allt okej igen. Det vet vi alla.

/P

Jag vet inte. Jag har inget jobb igen; det är nästan två månader tills nästa planerade uppdrag. Allt det roliga på www känns som att det tog slut för tre veckor sedan. Marie skriver inget längre på sin blogg; alla tv-serier som förut var bra suger plötsligt elefanttask. Min blogg är ungefär lika spännande som goudaost; sommarens varmaste period - april - är uppenbart long gone. Jag borde starta min piratplanteringen nedanför balkongen men orkar inte, hade tänkt sätta mynta och översvämma Kungsholmen. Men vad är väl ett skämt? Och var finns nikotintrösten när man behöver den? Nä, inte under sängen heller.
Men jag ska få åka bort på äventyr på onsdag. Kanske fokuserar jag bara på fel saker. Om du tar tag där och bara puffar litet så kanske det går att räta upp den här vingliga stegen.
Försök att läsa rubriken på bredast möjliga umemål: rrrääääta upp stegn mot huse igen, fördethär känns vinglitt! Då blir det om möjligt ännu mera besynnerligt.
Tjillivippen.

/P

Nu har jag suttit och tittat på de här graferna i över en halvtimme. Jag kan fortfarande inte förstå precis hur mäktigt det här är. Realtidsanalys baserat på ungefär en femtedel av internettrafiken i världen, enligt företaget Akamai självt.
Här är några slutsatser:
USA är något större på internet än Europa med en toppanvändning på ungefär 2,8 miljoner http-träffar per sekund mot Europas i runda svängar 2 miljoner som högst under dygnet. Just nu, mitt i natten i Europa, ligger träffantalet på runt 500000. Men vi snackar fortfarande per sekund!
Mitt i natten när alla barn ska sova, sitter vi i Europa och trycker på http-länkar 1,8 miljarder gånger i timmen. Fatta!

Det är verkligen människorna som gör internet till vad det är, inte tekniken. Och www fanns över huvud taget inte när jag föddes. Betänk.
I morgon ska jag sitta och titta på vad som händer när människor går på lunch.


Nej, jag har inte fått betalt för det här inlägget,
jag bara råkar gilla det här.

/P

Ledsen vänner, idag har jag inget att säga. Jag önskar att jag kunde säga att det beror på något annat än att jag var på fest igår. Det gör det inte. Jag var på fest. Och försökte typ kompensera för uteblivet nikotinintag genom alkohol. Vet ni hur det slutade? Nä, inte jag heller. För andra gången. Ber härmed om ursäkt till alla som råkade hamna i min pinsamma väg.

/Kramar P

Fyra steg som underlättar för dig att ta dig runt på internet. Efter en kort inlärningströskel med nedanstående tips, kommer allt att bli enklare och mera ergonomiskt för dig. Jag lovar. Det här är mycket basic, så jag ber om ursäkt om jag skriver någon på näsan.

Fyra enkla steg:
1) Firefox! Ingen annan webbläsare just nu. Inte valfritt. Och alla använder väl flikar idag?
Rekommenderade tillägg (jag har ett tjugotal installerade): Cooliris, All-in-one gestures, Adblock plus, Flashblocker, Fox tab, Full Fullscreen, Smart bookmarks bar, Stylish, Tiny menu, Download helper. (Och typ i den ordningen. Har någon andra "ovärderliga tillägg", tar jag gärna emot tips.)
Mer om Firefox-tillägg läser man med fördel hos den här dedikerade bloggaren (obs nördnivå!)

2) Nytt för i år: Skriv till exempel "svt play" (med eller utan citattecken, does not matter!) uppe i rutan (adressfältet) där du tidigare skrev "http://svtplay.se" eller "www.svt.se". Tryck enter. Testa även att stava fel, till exempel bara ordet "adons".
(Jag ska vara ärlig, jag vet inte vad som får detta att funka. Är det google, mozilla firefox eller www som gör detta? Men det är heller inte viktigt. Det funkar!)

3) Radavstånd och textstorlek. Jag ser dagligen intelligenta, moderna människor som jobbar med datorer som sitter och anpassar hur nära de sitter skärmen när de surfar runt på internet efter hur stor texten på webbsidan de besöker är. Sluta upp med det!
Ctrl + '+' repektive ctrl + '-' åtgärdar saken. Även ctrl + scrolla på mushjulet fixar biffen. (På mac är det givetvis kommando + '+', '-'.) Var inte rädd för "för stor text" - och jobba aktivit några veckor med att hela tiden anpassa texten i stället för ögat, så sitter det tillslut i ryggraden.

4) För windows xp-avvändare, en bortglömd, gömd liten funktion som ger dig ett kortkommando till din startsida eller andra sajter som du ofta återkommer till. Gör såhär:
Högerklicka nere på "Aktivitetsfältet".
Aktivera verktygsfältet "Länkar" (Ordet ska dyka upp på aktivitetsfältet.)
Öppna en flik med din startsida (eller den sida du önskar ha ett snabbkommando till.)
Dra hela fliken till ordet länkar.
Klicka på länkar, leta upp sidan.
Hörgerklicka på din länk och välj "Egenskaper". Fyll i ditt kortkommando.
Jag har till exempel "Ctrl + '0' (noll) på det numreriska tangentbordet för Google. Det går att utföra med en hand. Notera att kortkommandot blir "globalt", det vill säga fungerar oavsett vilket program du för ögonblicket arbetar i, så välj kortkommandon med omsorg. Ctrl + '0' kommer alltså att öppna Firefox och gå till Google även om jag arbetar i word. Om firefox redan är öppet, öppnas en ny flik istället (åtminstone om du har det inställt så, vilket jag rekommenderar.)
Färdigt.
(En varning här: Ta inte bort en länk som du har ett kortkommando till. Då ska du vara datatekniker för att få åtkomst till detta globala snabbkommando för att kunna radera det. Kortkommandot finns kvar trots att länken inte gör det! En typisk "Microsoft-miss".)

Vi säger så. Nu ska jag på vernisage!

/P
___
Tillägg: Det finns en enda verkligt stor fördel med webbläsaren Safari för mac; med den får man snabbkommandon till sidor automatiskt. Det räcker inte riktigt.

Dagens sak:
Ja, alla bilder som finns på min blogg som jag inte skrivit var de kommer ifrån, har jag givevis tagit själv. Om jag lånat en bild från någon annan sajt, ett företag eller dylikt så måste inlägget handla om den sajten, det företagets produkter, det fenomenet eller det den bloggaren skriver om. Det vill säga, jag lånar bilden och i gengäld får rättighetsinnehavaren betalt i form av reklam från mig, med länk. Precis så fungerar ju pressbilder. Företag skickar ut bilder till pressen för att de vill få sina produkter omskrivna. I gengäld tar de inte betalt för bilderna. Ett mycket lönsamt system, oftast till fördel för produktutvecklande företag, inte publicister. Det här systemet fungerar ännu bättre på nätet än i magasin/tidningar, på grund av den direkta länken, om vi nu ska jämföra.
Rättighetsinnehavaren ska också ha givit sitt tillstånd till användningen eller det ska vara självklart att denne vill detta (produkt- eller promotionbild).

Det finns ett undandtag på bloggen hittills vad gäller detta, och det har jag fortfarande dåligt samvete över. Det gäller grafen till inlägget På pizzerian från helvetet finns bara halva sanningen att hämta, den har jag snott utan tillstånd. Det inlägget handlar inte om den blogg som jag tagit bilden ifrån (jag har dock angivit källan (men utan att kontrollera om denne är rättighetesinnehavare, vilket jag borde gjort (tjena parentes i parentes i parentes!)), samt själv förändrat bilden. Jag hade lika gärna kunnat göra den själv från grunden, och i morgon tror jag att jag gör om - och gör rätt.) När jag tog den tänkte jag helt enkelt att den inte hade ett nog stort värde för att få status som "verk", den är för simpel. Men jag tänkte nog fel.
Således: Om jag inte tagit bilden själv så skriver jag alltid var jag fått den ifrån. Basics.

Jag räknar med att mina bilder som jag lagt upp kan bli stulna och använda på andra platser på www eller annorstädes. För min personliga del är det helt okej, så länge det inte görs i vinstsyfte eller av en uppenbart kommersiell kraft som drar fördel av mitt arbete för egen vinning. Om det framgår att de tillhör mig.
Ytterligare utvecklat: Om till exempel en okänd och rätt rolig deppobloggare skulle få för sig att använda min bild, skulle det vara helt okej, om denne bara skrev en länk till mig. Skulle han eller hon inte göra det och jag hittade min bild på sajten så skulle jag skriva till dem och be dem att länka till mig eller ta bort bilden eller betala, lite beroende på.
Om en kommersiell eller uppenbarligen vinstdrivande blogg snodde någon av mina bilder (eller hela texter - ej refererande citat), skulle jag först skriva till dem och berätta att de utan samtycke använder sig av material som inte tillhör dem, samt be dem plocka bort materialet. Till det skulle jag tveklöst bifoga en standardfaktura för journalistiskt/fotografiskt arbete.
Om användaren inte plockade bort materialet (dvs min bild/text), skulle fakturan som följde kunna se ut typ så här:
Bild/text, standardprovision: 6000 kronor. Gäller ett införande.
Straffavgift för olovligt införande: 15 000 kronor.
Vore bilden av särskilt konstnärligt värde skulle man kunna lägga till slumpmässig fantasisumma. Typ: stöld av ovärderlig bild föreställande In Flames: 100000 kronor. (obs skämt i detta fall, trots att bilden är helt ok.)
Betalning till angivet kontonummer inom trettio dagar. Därefter påförs ränta.

I mina bilder, i mina texter finns ju inget inbyggt som signalerar "JAG" (min, mitt, mina, tillhör mig, Per.) Tänk nu länge och jämför sedan med musik- och filmrättighetsinnehavare. I dare you. Finns det någon film eller något musikstycke där det inte framgår vem det "tillhör", oavsett om någon bryr sig?

I morgon eller framledes ska jag lära ut en del om hur man surftar på internet. Och jag vet saker som du inte vet!

/P

Alltså. Jag är ganska förtjust i att inleda med "Alltså", det känns så maffigt på något sätt, tycker ni inte? Så nu blir jag tvungen att börja om.

Alltså. Nu har jag tränat styrka i snitt mer än tre gånger i veckan senaste halvåret. Under den tiden hade man ju kunnat hoppas att någon muskel skulle börjat synas lite tydligare än tidigare. Men nej. Min överarmar är fortfarande nära nog omöjliga att skilja från min femtio kilo tunga systers handleder, tolv centimeter i omkrets. Och jag som önskar mig ett par stenhårda stålhävertar, ett par klubbor i äkta titanium, skarpladdade kardanaxlar i terminatorpansar. Nix pix. För evigt dömd att se ut som om att jag när som helst ska tappa mjölkpaketet i golvet på konsum i brist på krut och kraft. Inte alls värdigt. Måste bero på all popmusikkonsumtion. Hädanefter blir det mera metall.
Eller så beror det på att jag är en fjant till vegetarian. Men jag har ökat mitt proteinintag och läst hela boken Maximal muskeltillväxt. Lovar.

/P

Snart kan de göra ett nytt försök att återskapa tiden någon miljondels sekund efter universums födelse. Det blev lite för varmt förra gången de försökte. Då uppstod en smärre 13000-ampereskortslutning på grund av uppvärming alldeles för långt över den absoluta nollpunkten - någon grad över minus 273 grader Celcius alltså - vilket resulterade i att en 20 ton tung magnet bestämde sig för att hoppa 30 centimeter ur sin position. På grund av den incidenten blev vetenskapsgossarna och -töserna vid Cern-laboratoriet tvungna att byta ut en lång sektion av världens största superkolliderare - vilket tog runt ett halvår att åtgärda. Fysikens halvfånige men stilige fixstjärna, Brian Cox, reder ut begreppen om du vill veta mera.

Nu i så gott som full blom. En lila tröst i livet till alla som känner att de är i behov.

/P

Fan. Jag kan inte bestämma vem jag vill vara. Nu har jag tänkt på frågan i nio år och tror inte att jag är närmare svaret än när jag började. Visst, det hände att jag tänkte på saken för över nio år sedan också, men då var det inte ett problem, snarare en hobby. Och överlag en ganska trevlig sådan.
Förmodligen är det så att jag redan är personen som jag ... är. Jag kan inte längre välja, bara vilja. Men om man vill vara någon annan börjar det i sanning bli dags att bestämma sig. Och sedan kämpa oförtrutet. Vilket inte är lätt, kokosnöten spelar en vansinniga spratt, när man är som minst beredd.
- Jamen nu känns ju allt frid och fröjd. Fridens fröjder i herrens behagliga hästhage. Det här är den smala stigen jag var tänkt att vandra. I brist på gud, blogg. Men vad händer nu?
- Aha, du trodde att du mådde fint. Hahaha, då blir vi allt tvungna att skicka skurar av återkommande ångest och paralyserande paranoia in i ditt så fridfulla sinne, lilla barn. Var så god. En skopa fiskleverolja till efterrätt. Gapa och svälj, gapa och svälj.
- Men asså, jag haaar varit snäll, ätit min gröt var dag (och spenat). Gjort läxorna. Asså I don't disöööörv this!

Och nu är klockan snart två på natten och jobbets stress på dagarna blir inte mindre för att man är trött. Och sömnen som, till slut, hade blivit det allra bästa med att ha slutat röka! I slutet av dagen: Godnatt och massa z:an på bara några minuter ba.
- Tji. Fick. Du.

Tar upp spikklubban. Riktar den noga mot dataskärmen. Måttar. Tar sats.

... och bestämmer mig för skärmens off-knapp istället. Vi får se i morgon, om vi. Imorgon får vi se om vi publicerar. I morgon. Den här självutlämnande smörjan. Undrar om det blir mycket stavfel nu när skärmen är av? Vi får se i mrgon. När vi ska ta ställnign till om vi ska publicera. Den här. Obehagliga sörjan. Nu ska vi sova och det kommer att gå finemang. John och jag kryper ner under täcket tillsammans. Han heter Blund i efternamn och han ska bli min bästa vän. Inget homosex nu bara. Godnatt.

/P
___
Ha, här var ju roligt ju. Det trycker vi spara och publicera på. Utan tvekan. Alltså partiet där det kommer in någon typ av gud och dissar och har sig. Haha på det. Nu trycker jag, stavfel och allt intakt.

Dessutom tog jag just ett beslut, en torsdagmorgon 08.22: Så fort jag får tid splittar jag upp bloggen på två - en rolig/deppig/personlig och en om ideologi/journalistik/samhälle. De blir wordpress, varav den ena på egen domän. Hoppas att jag orkar bara. Kram på'rä nu, trollet mitt!

/P

Kvällen går delvis i sorgens tecken, eftersom de konservativa, som inte förstått potentialen – eller föresten, inte potentialen, funktionen redan idag – för internet, utan snarast ser den som en marknadsplats, fått igenom några viktiga punkter på sin trångsynta arena. Ola Larsmo på Dagens Nyheter har den tydligast sammanfattade tolkningen jag sett hittills.

/P

"GP:s reporter Jan Andersson meddelar via mail att uppgiften om försäljningsras grundar sig på att han har för sig att både advokaten Monique Wadsted och juristen Henrik Pontén upprepade detta fler gånger i rättegången mot Pirate Bay."
Dålig journalistik och de redan rika i ett segertåg över världen. Hand i handske. (Mina kursiveringar.) Läs hela Jannike Runquist upplysande text på Second opinion. Jag hittade dit via Opassande. Som vanligt.

/P

Ibland när det inte riktigt blir som man vill, måste man ta till lite okonventionella metoder. Speciellt om man är en nördig popkille. Då brukar jag slå på sju minuter Dragonforce Throught the fire and flames (2006). Nu fanns ju inte den på Spotify så det fick bli mera klassiska Angel of Death med Slayer (1986) följt av Dimmu Borgirs Master of Disharmony (<--Ärligt, ingen lek, 1997), Disconnected med In Flames (2008) och Funeral in Carpathia med Cradle of filth (1997). Och jadada – funkade idag med!
Men passa er för att titta på skivorna. Estetiskt folkmord.

/P
___
Hm, kan 1997 vara mitt favoritmetallår?

Farmorgun gör bästa sammanfattningen av internetläget exakt just nu (publicerad igår kväll.) En mycket läsvärd och nyanserad text för Internets såväl som Internauts och alla däremellan. Om man orkar.

/P

Om någon av mina läsare skulle ha missat hur man gör en "kort-url":
(tinyurl.com är vanligast men just nu är bit.ly kortast, tror jag. OBS använd ej tinyurl.se då den genererar reklam som ett mellansteg!)

Gå hit -> http://bit.ly -> klistra in din långa, fördjävliga länk -> tryck på "shorten" -> kopiera resultatet (typ http://bit.ly/10njXT, jämför längd!) -> pejsta på annan plats, typ på fejan.

Finns även som tilläggsapplikation till firefox.

Fördelar:
Det blir kort!
Ganska säkert om du vet vad du gör (bit.ly används bland annat av skådisen Ashton Kutcher på twitter och han har 1,6 miljoner följeslagare!)

Nackdelar:
Det går inte att garantera att länken funkar för evigt (tinurl.com säkrast i det avseendet.)
Vissa kortsidor spammar.
Det är svårt att se "vart man är på väg", det måste gå att lita på avsändaren.
Det går att ta fram avancerad statistik för användarna och domänägarna.

/P

/P

Bye bye Mats Svegfors, Internets och vd för SR, vi ses nästa gång vi befinner oss på samma planet. Skrämmande.

/P
___
Tillägg några timmar senare. Eftersom jag inte har tid eller orkar kommentera ovanstående dumheter idag, kan den som vill läsa några självklara rader om framtidens journalistik ta del av det här. Ett kort citat säger i prinicp allt (ledsen att jag inte orkar översätta):
"Now that cost of distribution is zero, everyone can play, and the world's attention will increasingly be divided into millions of much smaller slices. There is zero chance that the massive work-forces of journalists, editors and photographers paid for to date by commercial organizations can be maintained."

/P

1) Skaffa en mobil med www


2) Titta på denna bild.

3) Drick max fyra av det bilden föreställer. Inte bordet.

4) Njut istället av att du har ditt a) intellekt någorlunda i behåll b) tal kvar.


5) Beakta noga skyltar och övrig information. Respektera auktoriteter.


6) Se till att någon vet var du befinner dig.


7) Ring hem till vänner eller familj. Innan det är för sent.


8) Om något går snett, panika inte. Lägg dig under en bro och invänta ljuset.


9) Försök att se på Stockholmsnatten med nya ögon.

Lycka till, Per!

/P

Tränat för första gången sedan febern i måndags. Blev andfådd och trött. Ändå skönt. Bättre humör. Men vågen har lagt av vilket i sig får mig att känna mig klotrund. Som månen.

/P

Nu drabbades jag av "internetparanoia". Alltså en tro att alla som läser mig här ska tycka att jag är helt dum i huvudet. Det är inte så bra om man ska ha en ganska öppen och personlig blogg. "Nu" betyder senaste fem dagarna. Jag skriver ju i och för sig inte vad jag heter, mer än förnamn, men det krävs ungefär en fyraårings googlingskunskaper för att ta reda på resten. Och det är ju ändå mest personer i bekantskapskretsen – som redan vet vem jag är – som läser, även om andelen utomstående ökat drastiskt på senaste.
Vad är det då jag oroar mig över?

Att jag ska bli missförstådd? Njaea. Det kommer jag att bli. Så är det bara. Jag blandar humor och öppenhet med ärlighet och överdrifter i inte alltid så väluppmätta doser. Helt enligt mitt eget huvud. Som upplagt för missförstånd. Men jag litar på mina läsare och tror att ni kan dra en slutsats större än ett enskilt inlägg. Eller tio.

Att jag ska dra till mig hatare och ondingar? Nej, det tror jag inte är någon fara. Skulle de dyka upp tror jag att jag kan hantera det. Eller så får jag skriva så komplicerat under en period att de försvinner. Jag är ju inte 16 längre, även om det ibland kanske kan tyckas så. Jag får ju dessutom väldigt få kommentarer, och de som dyker upp är ju alltid gulliga som tusan. Jag älskar kommentatorerna.

Att jag ska ta mig själv på för stort allvar och framstå som pretentiös? Well then, so be it. Ursäkta engelskan.

Att jag ska skriva pinsamma grejer som sänker min status? Haha, skrattar lite nervöst på den frågan, och frågar tillbaka: Går det? Eller är botten nådd? Det är helt klart så att en del personer uppskattar det jag skriver i de mera personliga kategorierna. Men gillar samma personer mina mer djuplodande tips? Är alla här för att läsa känslor eller finns det besökare som bara läser för att jag ibland tycker till om internet.

Nu tror jag att jag kan ha hittat svaret på min egen fråga ovan. Jag vet helt enkelt inte vad mina läsare vill ha och det gör mig förvirrad och osäker.
Men bloggen är bloggen och här är det mitt liv som gäller, måste jag lära mig att minnas. Take it or leave it, liksom – eller välj och vraka det som tilltalar just dig. Ett av problemen är nog att jag är van att ha en mera specifik, mera väldefinierad, målgrupp. Kanske borde jag börja om att tänka på hur R och K skulle vilja ha det, som jag gjorde i bloggens tidiga begynnelse, för något över tre månader sedan.
Idag oroar jag mig för att läsare F, som vill läsa om internet, tycker att jag är en tönt när jag skriver det här inlägget, eller att läsare D, som gillar när jag snyftar, gäspar hela vägen genom inlägget om hjärnans utveckling. Själv är jag ju både läsare F och D. Men okej, enough now!

Framför allt måste jag komma ihåg att jag i första hand skriver för mig själv. Om sedan någon annan gillar det, om så bara en person, ja, då får vi vara nöjda med det, tycker jag.
Givetvis vore det skönt om man kunde få lite mera feedback. Så tycker nog generellt alla som skriver (med undantag av några av de stora bloggarna som tycks hata sina läsare och älska att förnedra dem.)
Här är några förslag på hur du kan skriva: "Tycker du verkligen sådär, Per, eller menar du kanske något annat?", "Men äru helt j_la dum i huvve? Om du skriver sådär kommer du att tappa alla dina läsare, fattaruVÄL", "Tar du dig måhända inte lite vatten över huvudet, när du försöker påvisa sambandet mellan [infoga valfri tanke] och [infoga valfritt tyckande]? Det finns tre studier som pekar i en helt annan riktining, ska du veta."

När man skriver journalistiska texter brukar man ju så långt det går lämna sig själv utanför. Och det gäller, märkligt nog, även i personliga genrer som krönikor och recensioner. Kan någon säga något om vad som faktiskt gör Jan Guillou ledsen, vad som gör Emma Hamberg arg och förtvivlad (okej, hon hade en blogg ett tag och tja, där framgår det en aning ...) eller vad som får Anders Rydell att pilskna till (ja, alltså ... förutom robotar)? Nej, jag tänkte väl det. I övrigt intet ont sagt om dessa skribenter, Jan undantagen.

Bland de bloggar jag läser finns några – speciellt de jag uppskattar allra allra mest – som bjuder mycket öppet på sig själva. Ofta med fullt namn och utan en enda bromsande redaktör. De finns fem sex stycken som jag bara älskar. Två av dem kommer jag aldrig att dela med mig av, eller ens kommentera på, de är helt enkelt för privata.

En ganska vanlig strategi bland dessa, en strategi som är på samma gång både modig och feg, är den självhatande. Om du är din egen största kritiker, kan ingen riktigt komma åt dig, tror jag att tanken är. Jag brukar gilla de här bloggarna. Jag känner samhörighet och bygger lätt känslomässiga band till de här personerna.
Samtidigt tror jag inte att det är en fungerande strategi för mig. Jag har många sidor som jag faktiskt själv uppskattar – inte minst att jag faktiskt har en hyfsat bred repertoar av intressen. Jag kan också tycka att jag är åtminstone småkul när jag är som bäst, att jag kan stå för och motivera min moral, i alla fall i skrift och att jag har en basal, grundläggande förståelse även för personer som inte är exakt som jag.

Samtidigt mår jag inte alltid toppen, vilket enbart vore dumt att sticka under stolen med. Bloggen finns ju för att ta itu med detta. Bland annat. Att mina mycket nära vänner är få, att många tycker att jag är aningens konstig och att jag ibland dränker min sorger i öl (och blir ännu konstigare, tro mig du) är saker och ting jag lider av, verkliga eller påhittade.
För närvarande jobbar jag även på en rad andra sätt att öka lyckodosen, men det var inte om dessa denna redan alldeles för långa text skulle handla.

När jag ska vara rolig och samtidigt visa att jag bär på något av ett mörker, brukar jag avsluta mina mera personliga mejl så här:

/KramP

Efter två och en halv minuter plockar hjärnforskaren Jill fram en helt riktig mänsklig hjärna. Efter sex och en halv får hon själv en stroke, och när föreläsningen är över har hon inte bara förklarat hur hjärnan fungerar, utan även uppnått nirvana och propagerat för hur alla människor hänger samman.
– Du, det där låter lite flummigt och new age!
– Jag vet, det kan bli så när man kopplar ur den vänstra hjärnhalvan. Tydligen. Men det här är så vackert att jag grät halva filmen.

/P
___
(Tack till Disruptive-Christian som hittade filmen åt mig i sin kärlekshyllning till världswebben.)

Tillägg: Om man ska se en enda av alla TED-filmer jag rekommenderat, så kan det vara den här.

Gårdagens stora snackis i mitt fejan-nätverk var min journalistkollega Ingelas video när hon plurrar med sin mobil. Mobilen sjunker långsamt till botten - men fortsätter att spela in. Bara att fiska upp dagen efter. Idag har hon gjort videon tillgänglig för alla på din tub.

/P

Idag. Mår jag som jag. Förtjänar. Swooosh. Vilken planet var det som passerade där?

/P