Enklare att andas på botten
Ibland kan rak kommunikation vara det allra bästa. Ibland är det bättre att vara tyst och avvakta. Jag kan inte alltid (någonsin?) avgöra när vad är vad. Det är liksom inte en av mina styrkor. Jag är bättre på att bara tuta och köra, och biiiita i det sura äpplet efteråt.
/P
___
Tillägg: Detta skrevs för nära två veckor sedan, men först idag orkar jag publicera, nu med en detalj om anledningen till det sura äpplet bortstruket. Det var helt enkelt inte sant. Det bara kändes så. Nu känns saker och ting mera stabila igen. I morgon, tror jag, kommer en mycket speciell bloggpost. Godnatt. /P
Då e vi två.. jag kör hårt, måkar mej och får lida för det efteråt... att man aldrig förstår att hålla tyst ibland eller tänka efter.
Hej Daniel, jag har försökt att programmera en ångraknapp för verkligheten, men gått totalt bet. (Du vet man ligger i halvdvala och kan inte sova och trycker ctrl+z/kommando+z som en galning – utan resultat. Jaja.)
Nu försöker jag istället anamma "tuta och kör"-mentaliteten som vore det en självvald ideologi. Går sådär. Fortfarande lika ångerfull varje gång.
/P
Når man botten kan det bara bli bättre. Även om botten gör fördjävligt ont att slå i, så... kan det vara en liten tröst.
Hej Sjumilakliv (jag tycker att du har skitsnygg WP-blogg, tokavis!)
Jag slår aldrig i botten speciellt hårt. Det är mera som att jag en dag bara upptäcker att jaha, då var vi här igen då. Så det burkar inte göra så ont heller. Ondast för mig gör när jag försöker simma upp till ytan och misslyckas (typ: ångest = värre än depression, för att tala klarspråk.)
/P
