På spaning efter ett par stålhävertar och två stycken kardanaxlar i äkta terminatorpansar
Alltså. Nu har jag tränat styrka i snitt mer än tre gånger i veckan senaste halvåret. Under den tiden hade man ju kunnat hoppas att någon muskel skulle börjat synas lite tydligare än tidigare. Men nej. Min överarmar är fortfarande nära nog omöjliga att skilja från min femtio kilo tunga systers handleder, tolv centimeter i omkrets. Och jag som önskar mig ett par stenhårda stålhävertar, ett par klubbor i äkta titanium, skarpladdade kardanaxlar i terminatorpansar. Nix pix. För evigt dömd att se ut som om att jag när som helst ska tappa mjölkpaketet i golvet på konsum i brist på krut och kraft. Inte alls värdigt. Måste bero på all popmusikkonsumtion. Hädanefter blir det mera metall.
Eller så beror det på att jag är en fjant till vegetarian. Men jag har ökat mitt proteinintag och läst hela boken Maximal muskeltillväxt. Lovar.
/P
Alltså. Det är alltid ödesdigert med inledningen, och just "alltså" är en fin liten språngbräda, ett andetag som ansats och så POFF ut i fria luften.
Alltså, P, vet du hur förvånad jag blev när det var en helt ny länk som såg förföriskt klickbar ut när jag loggade in på blogspot nu alldeles nyss? "Godkänn kommentar", say what? Och så glad jag blev sen! Nu ska jag sova, men när jag vaknar vid någon lämplig tidpunkt ska jag läsa vad P har skrivit under en period av fem långa månader.
Allt som sås ... således, så att säga då, vad roligt att du kom hit, Sanna. Jag håller på att beta av din blogg för fullt. Och en dag ska jag skriva ett inlägg längre än din roman -> http://bit.ly/EZPBG (Men vad märkligt att min andra kommentar hamnade under fel inlägg, jag måste ha varit trött.)
Man skulle kunna tro att dina 46 bloggposter vore en baggis, men då har man nog inte riktigt satt sig in, varken längdmässigt, komplexitetsmässigt eller känslomässigt.
/P
