pelletsmaskinen

Jag och Magnus tycks leva parallella liv. Jag skriver nästan samma saker, bara tio minuter senare. Som en känslostalker. Utan hans blogg hade jag aldrig fått för mig att ha min, så det tackar vi för. Jag träffade Magnus första gången när han drev klubben Burrito Sessions. Det var fan i mig den bästa klubb jag varit på. Liten. Intim. Varm musik. Dans. En gång till: dans.
Jag känner honom mycket ytligt, men jag tycker om honom. Efter att ha läst hans blogg. Är det inte så det ska vara? Om det är något jag önskar är det att jag vore lika driftig som Magnus. När man får en bra idé är det ju faktiskt bara att göra slag i saken. Men ack, inte för mig. Kanske är det den norrländska uppväxten, kanske uppfostran. Kanske något tidigt misslyckande. Kanske bara jantelagen. Jag har blivit bättre på det, men oftast vågar jag inte. Det är något jag avundas alla infödda Stockholmare, de tycks ha det i blodet, eller så är det bara jag som projicerar, väljer ut de mest framgångsrika att titta på. Så ska man inte göra. Man ska titta på sig själv och det som är bra och sedan ta kontrollen över sitt eget liv. Riktigt där är jag inte ännu. Men jag kan teorin.
När tiden för Burrito Sessions höll på att ta slut, fick jag en klubb-t-shirt av killarna. Den hade en fin slogan: "Dansa eller dö, 1999". Idag använder jag den att träna i, den ser knappt använd ut. Men sloganen gäller väl fortfarande, tio år senare?