pelletsmaskinen

Intressantast i dagens debatt kring TPB är ett inlägg på journalisten Mymlans blogg. I kommentarerna efteråt lyckas förespråkare från olika "läger" faktiskt mötas och debattera. Om än i stundtals något högt tonläge. Man får en mer nyanserad bild. Mymlan är dessutom före detta pingstvän, vilket tilltalar mig starkt. Du som följt min blogg vet ju ungefär vad jag tycker om religion ...

Aaahum? Nu försöker jag säga för många saker på en gång. En sak i taget!

Utvik.

Före detta är förstås toppen. Samtidigt är pingstvän intressant. Att någon lyckas framställa sig själv som så komplex som ovan nämnda bloggare utan att jag för den skull på något vis sympatiserar med hennes totala värderingar är fantastiskt.
Sympatiskt.

Åter.

I blogginlägget deltar, som jag tolkar det, en rad "något äldre" kulturbärare. Gisningsviss runt fem-, tiotalet år äldre än jag. Eller femton år äldre än du?
Disskussionen handlar dels om moral (ganska ointressant), dels om hur det ska kunna produceras högkvalitativ kultur - i första hand musik - om inte försäljning av "exemplar" är grunden (mera spännande). Allt utifrån en genomgång av Peter Kadhammars Aftonbladettext om rättegången idag. (Angående vad Kadhammar skriver, kan jag bara säga en sak. Har han, en så luttrad journalist, aldrig varit på en rättegång tidigare?? Det brukar inte - det ska inte - vara festligare! Själv fann jag andra dagen lika spännande som första, och jag lyssande frivilligt, utan vinstmotiv, på hela även idag.)

Vad alla förstås missar i samtliga ovan nämnda analyser, bloggar och diskussioner är det vanliga. Vi som lever nu har förmånen att leva i en värld som aldrig tidigare förändrats så snabbt. Internetkommunikation är bara en del, om än för ögonblicket (läs tio, femton år) den kanske största. Att någon lyckas driva företag som gör vinst under en sådan tid är rent av fantastiskt. Borde inte livsspannet för varje innovativt företag vid det här laget minskat till max tio år?
Att digitaliseringen inte skulle innebära förändringar för alla branscher där digitalisering är möjlig, är ju - om än inte otänkbart om de verkligt konservativa får bestämma - bara löjligt.

Att försäljning av "exemplar" som vi känner den är över, är för de flesta yngre en självklarhet. Att betala för en mp3-fil är inte samma sak som att köpa en fysisk produkt. Jag älskade mina skivor lika mycket som min första förskolefröken. De luktade, lät, gick att ta på. Några var fina konstföremål.
Idag skäms jag istället ibland över dem. De framställer mig som en dinosaurie, någon över 17.

Upplevelser däremot, speciellt kanske just av kultur, speciellt kanske just av musik, är något som inte förändras särdeles mycket. Shit, jag har i många avseenden samma smak som Platon (minus småpojkarna)!
Han levde inte igår.

Om EMI finns i sin nuvarande form, med sin nuvarande affärsmodell, med sin nuvarande verksamhet, om tio år, skulle jag bli mycket förvånad. Kanske till och med lite förbannad. Även Sex Pistols var ju besvärade av det företaget, och det var över trettio år sedan. Långt innan torrenttrackare, distribuerade hashtabeller och överliggande nätverksalgoritmer.

Kulturen däremot, den kommer finnas kvar, mer spektakulär än någonsin. Jag lovar. Det ligger nämligen i människans natur.

Frågan är bara vad jag ska göra av den saken?

/P