2
Om jag skriver ett till blogginlägg idag kanske jag får besöksrekord!
Egentligen ska det bara vara en om dagen, men eftersom ni tjatar, här kommer nummer två.
Hon är den tristaste. Jag kommer inte ens ihåg hennes namn. Sorry. Vi "hängde" i ett par månader och sågs tre fyra gånger. Det var i femman. Hon gick på en skola flera kilometer från min och var alltså väldigt exotisk. Som någon från en annan planet.
Vi träffades på en skoldans och dansade tryckare. Det var mysigt. Sedan hörde hon av sig och vi blev ett item. Vete tusan hur hon fick tag i mig, det här var före internet. Eoner före. Kanske hade jag gett ut mitt hemtelefonnummer. Vem vet. Jag var nog inte så restriktiv med mitt privatliv vid den här tiden.
Vad gjorde vi då? Jo, det minns jag. Vi spelade pingis och hånglade faktiskt lite lite. Kramades till och med lite i sängen om jag inte tar fel.
Vad hon nu hette, jag saknar henne inte och har inga behov att återse henne. Men jag hoppas att hon har det bra. Tänk om hennes mod utvecklats i samma takt sedan dess? I så fall är hon taleskvinna för en organisation för mänskliga sköldar på Västbanken, utövar extremhimlahopp till frukost och stiger aldrig upp ur säng om det inte finns en överhängande risk för att dagen blir mer spännande än gårdagen.
Kanske är hon bara en fyrbarnsmamma i ett villaområde utanför en gråtrist stad i mellanformat i norra Sverige. En helt vanlig, riktig människa. Vem vet?
Hela detta experiment, Hornby 90's-style, syftar givetvis till att nå fram till mina egna känslor för bästa, bästa Lisa. För att kunna gå vidare. Dit är det långt. Eller nått, kanske är jag bara uttråkad. (Det är jag!)
I bakgrunden svänger Lily Allen och himlen är vit, igelkottarna ligger och trycker i jordens innandömme och drömmer om mjölk och skorpor, träbåten ligger på land och spricker lite till denna vinter och imorgon fyller jag år. För många år.
/P
Egentligen ska det bara vara en om dagen, men eftersom ni tjatar, här kommer nummer två.
Hon är den tristaste. Jag kommer inte ens ihåg hennes namn. Sorry. Vi "hängde" i ett par månader och sågs tre fyra gånger. Det var i femman. Hon gick på en skola flera kilometer från min och var alltså väldigt exotisk. Som någon från en annan planet.
Vi träffades på en skoldans och dansade tryckare. Det var mysigt. Sedan hörde hon av sig och vi blev ett item. Vete tusan hur hon fick tag i mig, det här var före internet. Eoner före. Kanske hade jag gett ut mitt hemtelefonnummer. Vem vet. Jag var nog inte så restriktiv med mitt privatliv vid den här tiden.
Vad gjorde vi då? Jo, det minns jag. Vi spelade pingis och hånglade faktiskt lite lite. Kramades till och med lite i sängen om jag inte tar fel.
Vad hon nu hette, jag saknar henne inte och har inga behov att återse henne. Men jag hoppas att hon har det bra. Tänk om hennes mod utvecklats i samma takt sedan dess? I så fall är hon taleskvinna för en organisation för mänskliga sköldar på Västbanken, utövar extremhimlahopp till frukost och stiger aldrig upp ur säng om det inte finns en överhängande risk för att dagen blir mer spännande än gårdagen.
Kanske är hon bara en fyrbarnsmamma i ett villaområde utanför en gråtrist stad i mellanformat i norra Sverige. En helt vanlig, riktig människa. Vem vet?
Hela detta experiment, Hornby 90's-style, syftar givetvis till att nå fram till mina egna känslor för bästa, bästa Lisa. För att kunna gå vidare. Dit är det långt. Eller nått, kanske är jag bara uttråkad. (Det är jag!)
I bakgrunden svänger Lily Allen och himlen är vit, igelkottarna ligger och trycker i jordens innandömme och drömmer om mjölk och skorpor, träbåten ligger på land och spricker lite till denna vinter och imorgon fyller jag år. För många år.
/P
Kommentarer
Trackback
