Viktor och Jag
Den här tiden på dygnet är konstig konstig. Eller, parafraserat: Om det är söndag är sju för tidigt. Det är det.
Endast mormödrarna är vakna. Midvinternattens köld, som aldrig blev speciellt hård i år, har fått ge vika för mera rimliga åtta grader, sju på morgonen. Per går och hämtar kaffe.
Alla sova, fast numera bor ganska få på enslig gård, det flesta - över 50 procent av jordens befolkning om jag inte minns fel - bor i stora städer. Stockholm är en på världskartan ganska liten stad. Inte bland de tre hundra största.
Snön, stjärnorna och molnen, som ska synas ungefär här, finns inte. Inte heller granar och tallar (sluta kalla dem för fur, jag känner igen en spade när jag ser en spade!)
Istället lyser solen och Essingeleden bullrar som vanligt. Oförtrutet vidare. Tut tut, säger bilarna när de stockar sig.
Min motsvarighet till ladugårdsdörren, båtklubbens gallergrind, är bred nog för en kranbil som kommer om tio minuter. Alltså måste jag kila.
/P
Endast mormödrarna är vakna. Midvinternattens köld, som aldrig blev speciellt hård i år, har fått ge vika för mera rimliga åtta grader, sju på morgonen. Per går och hämtar kaffe.
Alla sova, fast numera bor ganska få på enslig gård, det flesta - över 50 procent av jordens befolkning om jag inte minns fel - bor i stora städer. Stockholm är en på världskartan ganska liten stad. Inte bland de tre hundra största.
Snön, stjärnorna och molnen, som ska synas ungefär här, finns inte. Inte heller granar och tallar (sluta kalla dem för fur, jag känner igen en spade när jag ser en spade!)
Istället lyser solen och Essingeleden bullrar som vanligt. Oförtrutet vidare. Tut tut, säger bilarna när de stockar sig.
Min motsvarighet till ladugårdsdörren, båtklubbens gallergrind, är bred nog för en kranbil som kommer om tio minuter. Alltså måste jag kila.
/P
Kommentarer
Trackback
