Fredagsbridge bättre än fredagsöl en måndag
Recension av Friday Bridges nya skiva, på svenska översatt till Bit mig i tungan
(med länkar till bästa låtarna):
Man önskar ju att man inte vore en sån sucker för reklampop. Men ad-Ylva och copy-Niklas i Friday Bridge* har ju ändå något som de andra inte har, för att referera tillbaka till mina andra gamla (grammo)fåntrattsfavoriter i reklamgenren, Raymond & Maria. På nya skivan har Fredagsbridgen blivit rejält mycket mörkare och mera modernt minimalistiska. Lite mer åt Karin och Olof Dreijer-hållet - där hon ju ju i och för sig dragit ytterligare åt det mörkmörka technoiga på soloprojektet Fever Ray - lite mindre nämnda R&M. Personligen tyckte jag att några låtar från förra skivan (<--HUR FÅR JAG DIG ATT KLICKA DÄR JAG VILL?), med sitt popsväng, var finare, men det är mycket bra nu med.
___
Nästan exakt samma sak utan Pelletsmaskinens krångliga meningar
(med länkar till hela skivorna):
Jag gillar Friday Bridge. De har blivit mörkare på nya skivan, Bite my tongue (2009). Tidigare spelade de mera popigt. Ylva och Niklas i Friday Bridge jobbar till vardags med reklam. Det gör några personer i gruppen Raymond & Maria** också. De två grupperna är olika, men spelar båda pop. Det räknas som lite pinsamt att lyssna på de senare. Det bryr jag mig inte om! Jag tycker att de är fantastiska och har en härlig inställning till livet***. Ljus och mörker. På Friday Bridges nya skiva låter de lite mera som The Knife****, Karin och Olof Dreijers världsberömda band. Karin Dreijer har nyliken släppt ett soloprojekt, skivan Fever Ray (2008). Den är ännu mörkare än The Knife och jag tycker inte att det är lika bra. Jag tyckte ännu mer om Friday Bridges förra skiva, Intricacy (2007).
/P
___
*Samtliga länkar till Spotify - Friday Bridge på webben här.
** Raymond & Marias första och bästa skiva, Vi ska bara leva klart (2004), finns inte på Spotify, bara den andra Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar (2006). ***Integritet förklarad!
**** Sök inte på The Knife på Spotify, det leder bara till misär.
(med länkar till bästa låtarna):
Man önskar ju att man inte vore en sån sucker för reklampop. Men ad-Ylva och copy-Niklas i Friday Bridge* har ju ändå något som de andra inte har, för att referera tillbaka till mina andra gamla (grammo)fåntrattsfavoriter i reklamgenren, Raymond & Maria. På nya skivan har Fredagsbridgen blivit rejält mycket mörkare och mera modernt minimalistiska. Lite mer åt Karin och Olof Dreijer-hållet - där hon ju ju i och för sig dragit ytterligare åt det mörkmörka technoiga på soloprojektet Fever Ray - lite mindre nämnda R&M. Personligen tyckte jag att några låtar från förra skivan (<--HUR FÅR JAG DIG ATT KLICKA DÄR JAG VILL?), med sitt popsväng, var finare, men det är mycket bra nu med.
___
Nästan exakt samma sak utan Pelletsmaskinens krångliga meningar
(med länkar till hela skivorna):
Jag gillar Friday Bridge. De har blivit mörkare på nya skivan, Bite my tongue (2009). Tidigare spelade de mera popigt. Ylva och Niklas i Friday Bridge jobbar till vardags med reklam. Det gör några personer i gruppen Raymond & Maria** också. De två grupperna är olika, men spelar båda pop. Det räknas som lite pinsamt att lyssna på de senare. Det bryr jag mig inte om! Jag tycker att de är fantastiska och har en härlig inställning till livet***. Ljus och mörker. På Friday Bridges nya skiva låter de lite mera som The Knife****, Karin och Olof Dreijers världsberömda band. Karin Dreijer har nyliken släppt ett soloprojekt, skivan Fever Ray (2008). Den är ännu mörkare än The Knife och jag tycker inte att det är lika bra. Jag tyckte ännu mer om Friday Bridges förra skiva, Intricacy (2007).
/P
___
*Samtliga länkar till Spotify - Friday Bridge på webben här.
** Raymond & Marias första och bästa skiva, Vi ska bara leva klart (2004), finns inte på Spotify, bara den andra Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar (2006). ***Integritet förklarad!
**** Sök inte på The Knife på Spotify, det leder bara till misär.
Kommentarer
Trackback
