Ingen kraut på stenåldern
TRÄNAT. SHOPPAT. LYSSNAT.
Jag tror att jag hade gjort mig utmärkt som stenåldersmänniska. Jag trivs i naturen, mår magiskt bra av fysisk ansträngning och fjantigt dåligt av att tänka.
Istället blev man en sån där metrosensuell storstadsbo med kausalitetsångest, preprestationsbesvär och postprojektdepression som tvingas hitta på nya svenska ord som extra stimuli.
Å andra sidan, hade jag levt på stenålderna hade jag aldrig fått höra Yppahs storstilade instrumentalkrautrockbomb They know what ghost know (tack Digfi-Lasse för tipset!)
När jag vill känna mig lite extra lyxig brukar jag slinka in på Engströms trikåaffär på Scheelegatan 5 nere vid Rådhuset. Det är inte dyrare än i en vanlig butik, men känslan är från en annan, svunnen tid. All shopping sker över disk och liknande service har inte funnits sedan 1950-talet eller på lite för dyra hotell.
Den här gången blev det bland annat sex par Topeco-strumpor.
/P
http://open.spotify.com/track/37ZZeN9uzUnn7CXZVAHQ4q
Nya strumpor i brist på hångel? Stackars.
Tack Naaaa (gissar att man ska sjunga ditt namn): Jag ska lyssna på Tangerine dream-skivan som du länkar till så fort jag får tid.
/P
Anna: Ja usch, så är det ju (fast jag köpte inte strumporna i går, har tjuvhållit på att presentera dem bara.) Jag funderar lite då och då vilken totalbild som man ger av sig själv på bloggen. Jag känner ju mig (ganska väl), men hur ser det ut utifrån, funderar jag. Och nu fick jag ju en liten inblick. Snackar man om att hångla (eller snarare, inte), tröstshoppa och stumpor efter varandra, så finns det ju ingen annan slutsats att dra.
Titta sedan färgen på strumporna och betänk mina möjligheter att få hångla i framtiden ... S m i l e y h ä r
