Debatt: Till attack mot Arbetsförmedlingen och psykiatrin
Det finns två återkommande politiska problemområden som jag ofta blir upprörd över. Arbetsförmedlingen och psykiatrin.
1) Arbetsförmedlingen (AF) har två olika roller. Som inte går ihop. Man klarar bara att uppfylla den ena och borde således byta namn. Så här: Först ska AF kontrollera att personer som är arbetslösa följer alla regler och förordningar. TIll exempel inte åker på semester i tre dagar för att vila upp sig hos sin syster på den värmländska landsbygden. "Nej, du ska söka jobb åtta timmar per dag och vara tillgänglig för arbetsmarknaden." Säg det till någon som varit arbetslös i ett halvår och bara behöver en enda sak. Ny kraft.
Arbetsförmedlingens andra roll är att försöka förmedla arbeten. Har någon någonsin hört talas om någon som fått jobb genom Arbetsförmedlingen?
Det här leder mig till slutsatsen att Arbetsförmedlingen borde byta namn. Till Arbetskontrollmyndigheten. Det är ärligare.
Duktiga Deepedition, som jag långt ifrån alltid samtycker med, hade intressanta tankar, länkar och kommentarer kring det här nyligen.
2) Psykiatrin håller på att lägga ner. Våra politiker (i förlängningen vi väljare) vill inte betala vad det kostar att åtgärda de problem som det moderna samhället ger upphov till, där mängder av människor bara mår sämre och sämre. Och vi som ibland mår dåligt, har inte alltid så lätt att göra oss hörda. Vi blir lätt stigmatiserade och därmed är vår röst förbrukad. Det är väldigt enkelt att sätta sig på någon som öppet berättar att den är snurrig i kokosnöten. Men det är inte vackert.
Det senaste jag hört är att man i Stockholm beslutat att lägga ner den enda specialinriktade psykoterapienheten för längre samtalsbehandlingar. "Tryck i de osäkra en extra dos psykosmultivitaminer så ska du se att det löser sig!" Suck.
Jag har haft insyn i båda dessa världar och har väl klarat mig relativt lindrigt undan, med bara en del smärre extraskavanker efter kontakten med de här två kolossartade institutionerna. Så det är inte primärt i egen sak jag talar, jag klarar mig nog tillslut. Men så är jag också välutbildad, duktig på att argumentera för mig och har en journalistutbildning i bagaget. Jag skulle inte vilja vara sexton år gammal med randiga handleder och underarmar. Aldrig, förstås. Men speciellt inte i dagens Sverige.
Så här ser det ut i ett samhälla där man sparkar och trampar på personer som redan har tillräckligt med problem. Och på det vill jag inte vara med.
/P
1) Arbetsförmedlingen (AF) har två olika roller. Som inte går ihop. Man klarar bara att uppfylla den ena och borde således byta namn. Så här: Först ska AF kontrollera att personer som är arbetslösa följer alla regler och förordningar. TIll exempel inte åker på semester i tre dagar för att vila upp sig hos sin syster på den värmländska landsbygden. "Nej, du ska söka jobb åtta timmar per dag och vara tillgänglig för arbetsmarknaden." Säg det till någon som varit arbetslös i ett halvår och bara behöver en enda sak. Ny kraft.
Arbetsförmedlingens andra roll är att försöka förmedla arbeten. Har någon någonsin hört talas om någon som fått jobb genom Arbetsförmedlingen?
Det här leder mig till slutsatsen att Arbetsförmedlingen borde byta namn. Till Arbetskontrollmyndigheten. Det är ärligare.
Duktiga Deepedition, som jag långt ifrån alltid samtycker med, hade intressanta tankar, länkar och kommentarer kring det här nyligen.
2) Psykiatrin håller på att lägga ner. Våra politiker (i förlängningen vi väljare) vill inte betala vad det kostar att åtgärda de problem som det moderna samhället ger upphov till, där mängder av människor bara mår sämre och sämre. Och vi som ibland mår dåligt, har inte alltid så lätt att göra oss hörda. Vi blir lätt stigmatiserade och därmed är vår röst förbrukad. Det är väldigt enkelt att sätta sig på någon som öppet berättar att den är snurrig i kokosnöten. Men det är inte vackert.
Det senaste jag hört är att man i Stockholm beslutat att lägga ner den enda specialinriktade psykoterapienheten för längre samtalsbehandlingar. "Tryck i de osäkra en extra dos psykosmultivitaminer så ska du se att det löser sig!" Suck.
Jag har haft insyn i båda dessa världar och har väl klarat mig relativt lindrigt undan, med bara en del smärre extraskavanker efter kontakten med de här två kolossartade institutionerna. Så det är inte primärt i egen sak jag talar, jag klarar mig nog tillslut. Men så är jag också välutbildad, duktig på att argumentera för mig och har en journalistutbildning i bagaget. Jag skulle inte vilja vara sexton år gammal med randiga handleder och underarmar. Aldrig, förstås. Men speciellt inte i dagens Sverige.
Så här ser det ut i ett samhälla där man sparkar och trampar på personer som redan har tillräckligt med problem. Och på det vill jag inte vara med.
/P
Kommentarer
Trackback
