En del sagofigurer är mer verkliga än andra, låt mig förklara
Neeeeeeeeeeeeeej!
(Ett versalt n följt av fjorton gemena e:n, ett j och ett utropstecken. Därefter en parentes där denna konstiga stavning förklaras. Normalt kan det svenska språket bara i extrema undantagsfall innehålla ord med fler än två vokaler av samma sort i rad. Detta gäller inte i talspråk eller mera informella sammanhang när man vill uttrycka en stark känsloreaktion. Så är fallet här.)
Efter en liten, ganska onödig, cliff hanger återkommer vi till huvudspåret.
Jag är redo att gå till jobbet. Men klockan är kvart i ett på natten, tunnelbanan slutar gå vilken minut som helst och på kontoret kommer förmodligen ingen att vara kvar. Kanske, kanske sitter någon av de inbitna gamersarna (ordet kommer nog i Saol först 2011) kvar i spelrummet och tragglar våldsamma shot-em-up:s eller något avancerat strategispel, men chansen är liten.
Och går man till jobbet nu, kommer man garanterat att vilja gå hem vid tiotiden på morgonen. Det skulle kunna ses som besynnerligt.
Vad hände? Jo, förstås det som inte får hända. Jag gick och lade mig för tidigt. Klockan var fem i elva och jag var Trötter, den söta killen som gäspar mycket i Snövit. Jag satsar, allt på ett kort, tänkte jag, borstade tänderna, tvättade bort sminket (nä, det gjorde jag inte, jag hade inget på mig. Ljug.) och gosade ner mig under täcket och somnade.
Jag hade tre öl i kroppen och ett sömnunderskott på kanske fem sex timmar ackumulerat under veckan, var mätt och belåten efter en väldigt trevligt middag med en kompis jag inte sett på ett tag, så jag tänkte, bära eller brista, godnatt Per.
Men nej, det gick inte vägen, efter en timme och trettiofem minuter var det morgon. Klockan 00.30, världens sämsta tid att vakna.
När jag vaknar, ja, då ni, är jag pigg. Detta gäller alltid. Gissar att det är läsa bok som gäller nu. Läsa bok och hålla tummarna. Läsa bok, hålla tummarna och hoppas hoppas. Läsa bok, hålla tummarna och hoppas hoppas på John Blund, en annan mysig sagofigur.
/P
(Ett versalt n följt av fjorton gemena e:n, ett j och ett utropstecken. Därefter en parentes där denna konstiga stavning förklaras. Normalt kan det svenska språket bara i extrema undantagsfall innehålla ord med fler än två vokaler av samma sort i rad. Detta gäller inte i talspråk eller mera informella sammanhang när man vill uttrycka en stark känsloreaktion. Så är fallet här.)
Efter en liten, ganska onödig, cliff hanger återkommer vi till huvudspåret.
Jag är redo att gå till jobbet. Men klockan är kvart i ett på natten, tunnelbanan slutar gå vilken minut som helst och på kontoret kommer förmodligen ingen att vara kvar. Kanske, kanske sitter någon av de inbitna gamersarna (ordet kommer nog i Saol först 2011) kvar i spelrummet och tragglar våldsamma shot-em-up:s eller något avancerat strategispel, men chansen är liten.
Och går man till jobbet nu, kommer man garanterat att vilja gå hem vid tiotiden på morgonen. Det skulle kunna ses som besynnerligt.
Vad hände? Jo, förstås det som inte får hända. Jag gick och lade mig för tidigt. Klockan var fem i elva och jag var Trötter, den söta killen som gäspar mycket i Snövit. Jag satsar, allt på ett kort, tänkte jag, borstade tänderna, tvättade bort sminket (nä, det gjorde jag inte, jag hade inget på mig. Ljug.) och gosade ner mig under täcket och somnade.
Jag hade tre öl i kroppen och ett sömnunderskott på kanske fem sex timmar ackumulerat under veckan, var mätt och belåten efter en väldigt trevligt middag med en kompis jag inte sett på ett tag, så jag tänkte, bära eller brista, godnatt Per.
Men nej, det gick inte vägen, efter en timme och trettiofem minuter var det morgon. Klockan 00.30, världens sämsta tid att vakna.
När jag vaknar, ja, då ni, är jag pigg. Detta gäller alltid. Gissar att det är läsa bok som gäller nu. Läsa bok och hålla tummarna. Läsa bok, hålla tummarna och hoppas hoppas. Läsa bok, hålla tummarna och hoppas hoppas på John Blund, en annan mysig sagofigur.
/P
Kommentarer
Trackback