Ungdom ut ut!
Jag minns tydligt övergången mellan barndom och pubertet. Kroppsligt var det väl inte någon jättedeal även om det i mitt fall inträffade lite för tidigt. Men mentalt. Vad skulle man gör med alla leksakerna, alla samlingarna?
På något vis visste man med sig att det var pinsamt att ha en vägg med tändsticksaskar, två bokhyllor med modellflygplan, en flyttlåda diskade snusdoselock, en trumpetväska full med klistermärken, runt trettio bildäck ute på taket till förrådet på gården, tre fyra kabelvindor i megaformat, fyra pärmar frimärken föreställande tåg, sex lådor spelkulor och ett rullager från Svenska kullagerfabriken i tiokilosklassen.
Man visste att det var förbjudet, men man kunde inte se att man själv, så att säga automatiskt, skulle släppa de här obetydliga föremålen, till fördel för annat som var mera spännande. Flickor, tafatta ungdomslekar, fumliga partaj i parken nere vid motorvägen.
Övergången vad gäller sakerna löste jag på ett finurligt sätt. Jag lät dem vara kvar hos min far, som bodde i min gamla stad. Hos min mor inredde jag tonårsrum, inte barnkammare. På så vis fick mina nya vänner bara bilden av tonåringen i mig, inte barnet.
Efter några år hade problemet löst sig av sig själv. Jag tyckte helt enkelt inte att modellflygplan var särdeles spännande längre.
Nu har jag i fem år gott och väntat på att något liknande ska ske, att jag ska växa upp, släppa intressena från en galen tjugoårstid, bara intressera mig för vuxna saker. Det har inte hänt. Det är väl som Markus Krunegård så vackert uttryckt det – ett idogt arbete att mota ungdomen ur kroppen.
För automatiskt, som vid elva, nej, det tycks det inte gå.
/P
På något vis visste man med sig att det var pinsamt att ha en vägg med tändsticksaskar, två bokhyllor med modellflygplan, en flyttlåda diskade snusdoselock, en trumpetväska full med klistermärken, runt trettio bildäck ute på taket till förrådet på gården, tre fyra kabelvindor i megaformat, fyra pärmar frimärken föreställande tåg, sex lådor spelkulor och ett rullager från Svenska kullagerfabriken i tiokilosklassen.
Man visste att det var förbjudet, men man kunde inte se att man själv, så att säga automatiskt, skulle släppa de här obetydliga föremålen, till fördel för annat som var mera spännande. Flickor, tafatta ungdomslekar, fumliga partaj i parken nere vid motorvägen.
Övergången vad gäller sakerna löste jag på ett finurligt sätt. Jag lät dem vara kvar hos min far, som bodde i min gamla stad. Hos min mor inredde jag tonårsrum, inte barnkammare. På så vis fick mina nya vänner bara bilden av tonåringen i mig, inte barnet.
Efter några år hade problemet löst sig av sig själv. Jag tyckte helt enkelt inte att modellflygplan var särdeles spännande längre.
Nu har jag i fem år gott och väntat på att något liknande ska ske, att jag ska växa upp, släppa intressena från en galen tjugoårstid, bara intressera mig för vuxna saker. Det har inte hänt. Det är väl som Markus Krunegård så vackert uttryckt det – ett idogt arbete att mota ungdomen ur kroppen.
För automatiskt, som vid elva, nej, det tycks det inte gå.
/P
Kommentarer
Trackback
