Rap á Cal Ja

Nä, nu måste jag skriva av mig lite. Sitter och tänker varenda negativa tanke som finns. Jag blir aldrig gift, Ane Bruns "Big in Japan" får mig att gråta, de bloggar jag följer suger idag, jag vill inte jobba med det jag jobbar med just nu, jag vill ha ett bra jobb, det får jag aldrig. Typ så. Runt runt. Jag vet att det bara är kemisk jävla ångest. Fortfarande bakis. Hur kan man vara så jävla dum att man åker hem och har efterfest en torsdag, utan mening eller mål? Men vi var ett litet gäng som satt sista timmen på Pets sounds och bara snackade om hur ångest allt är. Haha, min typ av fest. Nu kom Marcia Griffiths baktaktsversion av "The first cut is the deepest"* på Spotify och då börjar det automatiskt rycka lite i benen och allt känns lite bättre. Jag vill ha min bok! Hur kunde jag glömma den? Stupid. Nu är det fan dags för nytt stycke men det skiter jag i och lägger på istället. Tack och godnatt.

/P
___
*Låten är borta när jag letar efter den 18 maj.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0