Ett dygn i detalj, med ett slut i dur

Jag ska berätta hur det gick sedan.

Lämnade jobbet och tittade på solen. Det kändes bra och med raska steg från Vanadisplan passerade jag både Odenplan och Rådmansgatan. 
Jag försökte omväxlande att gå så där rullande upp på tå som sportiga, glada människor ibland har en tendens att göra. Det kändes hurtigt. Jag försökte sedan att njuta av det vackra som fanns runt omkring mig. Och visst, det hjälpte en del. Men det satt ett stort mörker fastklistrat på okänd plats inom mig. Och det ville inte släppa.
Efter ett tag var det bara att acceptera. Det behövdes något radikalt om det här skulle gå över.
Jag stämde träff med Stefan (byter hädanefter till att skriva ut hela förnamn på personer som inte heter totalbesynnerliga, lättidentifierbara ting som kanske Rupert, det blir något mer personligt så) för middagsdejt. Han var gräsänkling och det är alltid trevligt att träffa Stefan. Han är smart och kan saker. Det brukar bli bra samtal. Och om man pushar lite kan man få tala känslor. Det skulle jag nog inte orka.

Men det var över två timmar kvar innan Stefan kunde komma från jobbet så något måste jag hitta på. Tröstshopping. En välbeprövad metod för all kortsiktig känsloförträngning. Jag inledde med en av stadens andrahandsbutiker, Myrorna mellan Rådmansgatan och Hötorget (ungefär tre stjärnor i betyg men ibland med fina fynd.) Hittade en oanvänd skjorta från The Shirt Factory, som jag visste såldes på NK. Men avstod.
Gick till just NK och fingrade på en Marc Jacobs-rock som hade kostat 10 lakan som det nu var 70 procent på. Skulle nog funka som tröstshopping och den satt finemang, men kändes kanske lite i överkant med tanke på mitt något instabila tillstånd. Jag kunde nog inte riktigt lita på min omdömesförmåga. Men det rycker fortfarande lite i fingrarna. 

Sedan tog jag mig en tur till Hjorthagens Myrorna. Här har jag gjort några av mina bästa fynd – oanvända läderskor från handsydda svenska märken som nya betingar pris på tre tusen – för 150-lappen. Etc. 
Men nej, inte igår. Kanske var det jag som var shoppingkaputt eller så var det bara dåligt utbud just för närvarande.
Gick istället till Claes Ohlson och köpte nya häftklamrar inför fåtöljomklädnaden* som enligt plan fortsätter på onsdag, dvs i skrivande stund i morgon. Inte mycket till tröstshopping, men nu hade jag ju sparat 3125 kronor. Alltid något att glädja sig över.

Middagen blev som jag hade tänkt mig. Mycket trevlig. Jag åt som vanligt Palak Paneer och så drack vi två öl. Nästan direkt efter att jag träffat S försvann de mest akuta deppbesvären, precis som jag hoppats. Annars hade det kunnat bli en mindre munter stund för min vän.

Sedan gick vi hem till S och letade efter min kvarglömda tröja. Det visade sig vara inte alldeles enkelt. Stefan bor med sin tjej Helena och de har inte överväldigande stort, men fint. De hade städat. Städat väldigt ordentligt skulle det visa sig. 
För när vi efter en halvtimme gått igenom hela garderoben återstod bara att leta på vinden. 
Vem tar upp en kvarglömd tröja på vinden? Kan man inte lika gärna slänga den då? Men kanske hade de bara begått ett litet misstag.
Jag började känna att tröjan kanske inte var värd arbetsinsatsen. Den var inte från Paul & Friends, om vi säger så.
Men på vinden fanns den, i den sjunde lådan vi letade igenom, snyggt ihopvikt och i en igenknuten separat plastpåse. I lådan låg åtminstone ett till kvarglömt plagg. Någon i familjen S&H är väldigt ordentlig!

Jag återfick även boken som mina vänner Sam och Anders har skrivit. Jag hade glömt den i Stefans väska på releasefestkvällen.

Så fort jag lämnat Stefan kom tyvärr mörkret tillbaka. Med oförminskad kraft. Något stod inte rätt till.

På vägen hem köpte jag en folköl och tänkte sitta på balkongen och ha efterfest. Tyvärr glömde jag sedan bort det. Det kom något i vägen.
Nämligen Piraterna, mina vänners bok.

Men jag går sakerna i förväg. När jag kom hem var det alldeles kolmörkt i lägenheten. Det är det nästan aldrig hos mig, någon lampa för blommorna lyser alltid under dagtid, och klockan var inte tio.
Det visade sig att PC:n – som alltid alltid står på i ett hörn – hade lagt av, och dragit en säkring i lägenheten med sig. Förmodligen har nätaggregatet lagt av, fläkten har en tendens att paja när datorn stått på i runt tre år, och datorns uppträdande senaste veckorna har tytt på att undergången var nära förestående. Mycket riktigt, nu går den inte igång. Den ger inte ens så mycket som ett grrr ifrån sig när man trycker på slå på-knappen.

Fick gå över till macen. (Och nu fick jag byta webbläsare, att länka på Blogg.se gick inte för sig i Safari på mac minsann.)

Redan efter att jag läst några sidor insåg jag hur det skulle sluta. Inte i boken utan för mig. Jag skulle komma att sträckläsa natten igenom, till det ännu okända slutet. Så spännande var upptakten.
För att så att säga fira ämnet startade jag den största torrentnedladdning  – givetvis laglig *mängder av glädjebubbel* – jag hittills gett mig på. Valet föll på en stiligt sorterad femsäsongers-tracker av en favorit-tv-serie. En nätt liten sak på 23 gigabyte av något jag redan sett från början till slut.

Jag hann dock före nedladdningen. Klockan halv sex på morgonen, i ett nästan berusat glädjetillstånd slog jag igen boken efter 235 odödliga sidor. Då återstod 6 Gb av nedladdningen. Nu är den klar, efter fyra timars sömn.

Jag minns när min journalistvän Lars hade läst Naomi Kleins No Logo. I säkerligen ett par år efter det kunde man se spår från boken i det mesta han skrev. Jag minns när jag själv – och tveklöst många med mig – läste Gellert Tamas Lasermannen. Den gjorde liknande saker. Inspirerade.

För att kort ge mig på en recension av Piraterna – De svenska fildelarna som plundrade Hollywood, kan jag säga så här: Den är troligtvis 2009 års No Lasermannen, för att använda en något krystad referens. Spännande, galet välresearchad, tillför något nytt även för oss som så att säga "känner" piratrörelsen (jag laddade hem min första låt via ett fildelningsnätverk för ganska precis tio år sedan) och har en "cliff hanger"-struktur som gör den omöjlig att lägga ifrån sig. Förstautgåvan innehåller dessutom bara två korrekturfel (min kvalitetsmätare nummer ett. Haha.)
Endast i det avslutande, något mer analyserande, kapitlet har jag en del invändningar. Här kunde författarna ha krämat på lite extra. Men jag förstår dem samtidigt, det skulle lätt ha kunnat göra boken partisk.

Tack Sam och Anders för årets hittills största och mest inspirerande läsupplevelse. Jag har ändå lyckats klämma ett tiotal böcker i skrivande stund i år, den 10 februari.

Efter att jag läst klart surfade jag runt på olika piratbloggar i en och en halv timme i glädjeyra. Sedan stupade jag på kudden som ett barn klockan sju på morgonen. När jag vaknade klockan elva var jag fortfarande på bra humör och har nu skrivit i närmare en timme. Att skriva är, som jag skrivit förut, mycket bra för mig. Men det går bara när jag är någorlunda uppåt. Tänk vad en bra bok kan göra.

Nu återstår bara att ta en bild.


Piraterna - De svenska fildelarna som plundrade Hollywood, av Sam Sundberg och Anders Rydell, genier.

______
*Rättat

Kommentarer
Postat av: Sam

Dessutom gör sig boken himla bra mot en latexklädd sänggavel. Skitkul att du gillade den! (Och mejla korrfelen så fixar vi dem till nästa utgåva.)

2009-02-10 @ 18:30:03
URL: http://www.samsundberg.se
Postat av: Anonym

Det mesta gör sig mot latex!



Korrfelen var toksmå, så det är tveksamt om jag hittar dem igen. Glömde lägga sidnumren på minnet.



Kramar

2009-02-10 @ 20:48:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0