Ge mig något vasst att ha i baken, please!
I början är man så taggad. Nu ska jag aldrig mer röka, min kropp ska bli min borg. Ointaglig. Immun mot varje angrepp från rynkig hy, muterade celler eller allvarlig skada för hälsan.
Jag har lätt för att göra något positivt av det som är svårt, det som gör ont. En förmåga som min kropp, gissningsvis, utvecklat eftersom det då och då varit svårt, gjort ont.
Så när abstinensen sätter in tänker jag sadotankar och njuter. "Ja du, plåga på, mig kan du aldrig bryta igenom."
Efter några dagar, det vill säga idag, byts det fysiskt jobbiga ut mot något faktiskt ännu värre. Som inte går att försvara sig mot med positiva sadotankar.
Det är som ett stort svart hål, fyllt med negativ energi som suger åt sig allt som skulle vara positivt. Det är dessutom så subtilt att det knappt märks. Det svarta hålet ger inte upphov till spasmer, ryckningar eller kramper. Inte heller gör det en irriterad, arg eller aggresiv. Bara uppgiven och tungsint.
Jag försöker att skratta bort det, drar fler dåliga skämt än vanligt. Det funkar i korta stunder. Men det jag egentligen vill är att föra upp en stor japansk – synnerligen vass – förskärare rakt upp i rektum, så att jag får något konkret att koncentrera mitt sorgsinne på. Något som gör riktigt ont, inte detta krypande obehag.
Det fina är ju att även detta tillstånd går över. Nu kör vi!
/P
Jag har lätt för att göra något positivt av det som är svårt, det som gör ont. En förmåga som min kropp, gissningsvis, utvecklat eftersom det då och då varit svårt, gjort ont.
Så när abstinensen sätter in tänker jag sadotankar och njuter. "Ja du, plåga på, mig kan du aldrig bryta igenom."
Efter några dagar, det vill säga idag, byts det fysiskt jobbiga ut mot något faktiskt ännu värre. Som inte går att försvara sig mot med positiva sadotankar.
Det är som ett stort svart hål, fyllt med negativ energi som suger åt sig allt som skulle vara positivt. Det är dessutom så subtilt att det knappt märks. Det svarta hålet ger inte upphov till spasmer, ryckningar eller kramper. Inte heller gör det en irriterad, arg eller aggresiv. Bara uppgiven och tungsint.
Jag försöker att skratta bort det, drar fler dåliga skämt än vanligt. Det funkar i korta stunder. Men det jag egentligen vill är att föra upp en stor japansk – synnerligen vass – förskärare rakt upp i rektum, så att jag får något konkret att koncentrera mitt sorgsinne på. Något som gör riktigt ont, inte detta krypande obehag.
Det fina är ju att även detta tillstånd går över. Nu kör vi!
/P
Kommentarer
Trackback
